Dikt: Us nomads (färdig)

Det var runt lägerelden under en ledarskapskurs som den här dikten slutade att vara min ensamma egendom. Vi skulle dela med oss i enlighet med kursens mantra om att öppenhet skapar öppenhet; “You get what you give”. Alla deltagare skulle ta med ett föremål som beskrev de och sedan berätta om det föremålet för de andra. Att det för min del blev en dikt var nog mer min bristande fantasi än något annat. Resten av gänget var betydligt mycket mer påhittiga.

Egentligen så var det uppgiften som pressade ur mig en dikt. Jag hade nog inte skrivit den här dikten om inte uppgiften hade givit mig tillfälle att göra det. Även annars vet jag på ett ungefär hur jag är som person. När jag väl reflekterar kring det så tar jag mig sällan tiden att samla tankarna. Det krävdes i princip just att något klämde de ur mig. Många gånger kan tankarna just förbli lite lösa genom att det blir “röda lyktan stopp” när man vill undersöka de närmare. Då röjer de loss för egen maskin men direkt du ska håva in de så beter de sig som en formlös massa.

Dikten nedan handlar hur som helst om hur jag fungerar i sociala sammanhang. Bakgrunden är rätt komplex men som för andra kan det sammanfattas personlighet, uppväxt, livserfarenheter och egna reflektioner däremellan. Vi kan nöja oss med att min uppväxt gjorde mig flexibel nog att tåla rätt mycket belastning utan att gå av i två bitar. Det var tur det. Men som med alla elastiska ting så förloras spänst av slitaget. Det som inte dödar dig stärker dig, men du förblir inte samma person.

Många gånger känns förluster särskilt tunga just för att vi håller fast vid saker av vana och glömmer bort att välja våra fajter. När förlusten väl är ett faktum kommer det ofta en fördröjd insikt om att det kanske inte var så farligt ändå. Det sägs att vi inser värdet av saker först när vi har förlorat de. I så fall vill jag säga att det gäller i dubbelbemärkelse så att förutom det vi underskattar, så blir vi sansade även för saker som vi har överskattat.

Ta bara en sådan sak som antalet gånger jag har blivit opererad. När du är för svag för att vara stolt och helt överlåter dig själv och ditt öde i omgivningens frivilliga händer så är det svårt att vara kaxig när du väl är på benen igen. Högfärdigheten blir lite fånig utåt sett då det känns som ett krystat skådespel. Dig själv emellan blir det mest lite awkward om du skulle komma på dig själv med att vara arrogant på riktigt.

När man behöver släppa saker och med de en del av sitt fotfäste så underlättar det att ha en livsfilosofi som tar emot en när man faller fritt. Som muslim så tänker en sig att människans tillvaro är att jämföra med en resenär som lägger sig under ett träd för att i skuggan vila en kort stund och därefter ställa sig upp och resa vidare. Livets behag är halva sanningen.

Us nomads

I am a flute suspended at a fine thread

At a branch beyond the roots of my ideals

Concealed in an obscured retreat

Except from the strayed sparkles of force

Preserved in an equivocal zephyr

Reanimated from nothingness once again

I chant their impact with innovation

For I have only perceived existence

So long as we both hear

Dikten går ut på att jag jämför mig med en flöjt som hänger i ett träd. Trädet finns i en öken vid sidan av en stig där det passerar resenärer. Trädet erbjuder de som har tappat bort sig en möjlighet att återhämta sig i väntan på att hitta hem igen. När de närmar sig trädet så hör de flöjten spela med vindens takter och vågar lägga undan sina bekymmer en stund. Flöjten är i sig inte meningsfull utan låter ungefär som den alltid har gjort. Den betyder bara något när dess melodier kan skapa meningsfulla stunder. Den existensform är bara i förbigående.