Inte den bästa av världar (färdig)

Snälla må bra

Jag träffade en patient på akuten och konstaterade besviket för en kollega att om jag hade träffat patienten 20 år framåt i tiden istället för idag så hade jag inte behövt göra mig och den besviken över hur lite vi kunde göra. Problemet vi stod inför var att det för den enskilda människan var så att de akuta besvären var dess enda verklighet, men att sett till medicinvetenskapens utveckling så var alltihop ett kontinuum av förbättringar. “Inte du men kanske dina barn” blev aldrig mer än en tanke som kvävdes inuti mitt huvud av dess egen sorglighet. Det konstiga med att vara människa är att vi kan leva oss in i framtiden men inte kan komma åt den fortare än en dag i taget. Det vi kunde göra här och nu var det bästa av situationen även om det inte skulle bli så bra som vi hade velat.

I sjukvården stöter vi konstant på problem som vi måste lösa på suboptimala sätt. En av de branscher där det är väldigt tydligt är psykiatrin. Den psykiatri som vi utövar idag är inte perfekt utan kan onekligen bli bättre. Framförallt så är alla imperfektioner tydligare än mycket annat inom sjukvården. Det beror på att all suboptimal psykiatri avspeglas i personens upplevelser av verkligheten.

Samtidigt är det svårt för patienterna och sjukvården att hålla isär sjukdomens naturalförlopp från behandlingarnas biverkningar. Det gör att patienten kan granska behandlingen utifrån det mående som konstant omger den – med risk att inte skilja åt källorna till sitt mående. Lägg till att vissa patienter är över-medicinerade och vissa andra är under-medicinerade och att medicinerna inte är perfekta. Det blir ännu krångligare av att det finns en asymmetrisk företrädesrätt som innebär att besvikna patienter berättar sin version i det offentliga rummet medan sjukvårdens invändningar uttrycks i slutna rum på grund av sekretesslagen. Det här kan om inte annat skrämma bort en del läkare som psykiatrin kanske hade haft nytta av att kunna knyta till sig.

Samtidigt så är bilden av psykiatrin som cirkulerar inom populärkulturen släpande bakåt i tiden med säg 20 år. Det har hänt så mycket under de åren att den populärkulturella bilden är orättvisande. Med det sagt så finns det självklart många utmaningar inom psykiatrin, inte minst att vården behöver göras mer individualiserad och holistisk. Utmaningarna inom psykiatrin är en växelverkan mellan psykiatrins mognadsgrad som vetenskap och de svårigheterna som omger lärans tillämpningar. Dessutom finns den komplexitet som tillkommer av att behandla patienter med varierande sjukdomsinsikt och vars akuta lidande upptar dygnets alla vakna timmar och inverkar på deras förmåga att planera för framtiden.

För att det inte går på annat sätt

Häromdagen cyklade jag mot jobbet i stan. Jag hade ungefär samma marginal som alla andra dagar i veckan. Förutsatt att det var en helt vanlig dag så skulle jag ha ungefär 10 minuter på mig från ankomst tills att jag behövde sitta i morgonmötet. Det är lagom för 10 minuter är ungefär den tid det brukar ta mig att byta om att ta mig till möteslokalen med kanske 2-3 minuters framförhållning.

Som vilken människa som helst så kände jag mig personligen drabbad när det skulle läggas ny asfalt på en av gatorna som jag behövde passera. Det enda sättet att komma runt gatu-arbetet var en rejäl omväg. Jag kom sent till jobbet den dagen. Men på vägen hann det slå mig att det är väldigt svårt att lägga asfalt på ett vettigt sätt. Antingen så läggs asfalten på morgonen och stör trafikanterna eller så läggs den på kvällen och stör grannskapet. Problemet skulle finnas kvar så länge asfaltläggningstekniken var densamma och gatan var resväg för vissa medan vissa andra bodde intill den. Det här blev ytterligare en påminnelse om att det finns utmaningar i världen vars lösningar är något dåliga oavsett hur man gör. Det har helt enkelt att göra med hur situationen är konstruerad.

Fångarnas dilemma

Fångarnas dilemmaTvå människor åker fast efter att de har begått ett brott. Det finns bevis så att det räcker för att de ska hamna i fängelse men endast med ett kort straff. De häktas var och en för sig för att inte kunna kommunicera. De erbjuds möjligheten att erkänna brottet och vittna mot den andra. Om båda erkänner så får båda ett mellanhårt straff och om bara en erkänner så kommer den som erkände att bli frigiven utan straff medan den andra får ett hårt straff.

Det här scenariot skapar en situation där det är dumt att agera själviskt. Det beror på att rädslan att den andra fången av själviska skäl försöker att rädda sitt skinn gör att båda tänker strategiskt och väljer att erkänna. Det slutar med att båda blir mellanhårt bestraffade. “Det rätta” hade varit att båda är tysta och accepterar ett mycket lägre straff.

Fångarnas dilemma är ett scenario inom spelteori. Det finns liknande scenarion som används för att illustrera allt från strategiska val i krig, vägleda stadsplanering, förklara miljö-dilemman, studera och simulera naturligt urval, skapa matematiska modeller av moral mm. Egentligen är spelteori en lära om hur situationer kan arta sig på olika sätt utifrån de rådande förutsättningarna. Det är en lära som lämpar sig bäst till att studera situationer som är något elastiska såsom när olika parter ska välja bland ett definierat urval av beteenden. Däremot är det sämre när situationen är elastisk på sådant sätt att grundförutsättningarna har stort svängrum. Vissa sociala fenomen är så pass komplexa att spelteori inte kan vara annat än ännu en ett angreppssätt bland många. De här situationerna får sin komplexitet av att det hela tiden går vågor av nya omständigheter som gör att situationerna över tid ändrar karaktär och innehåll.

Misären som vi skapade för säkerhetsskull

När olika parter ska lösa en situation där de inte båda kan vara helt nöjda så kommer deras intressen till viss del att peka isär. Det är ett väldigt känsligt läge då vissa ageranden mer än andra kommer att kunna förvärra situationen. Historiskt har det upprepats många gånger att människor har grupperat sig för att komma åt saker som de har tänkt finns i mängder som inte räcker åt alla. När det inte finns så det räcker till alla så behöver vi ta reda på vilka som ska få vara med och dela. Men hur?

Begränsade resurser må de vara ekonomiska, politiska, geografiska etc tenderar att splittra människor längs de minsta gemensamma nämnarna. I och med att sprickbildningen sker kontinuerligt över tid så kan nya gemensamma nämnare uppstå allteftersom situationen fortlöper och ändrar karaktär för de inblandade. Att splittringen går till på det sättet handlar om att identifikation är ett instinktivt sätt att känna förtroende för andra. Förtroendet uppstår ur de upplevda likheternas förmåga att inge en outtalad försäkran om att tillit är möjligt och förräderi osannolikt. De minsta gemensamma nämnarna tenderar därefter att instrumentalisera alla socialiseringstillfällen inom gruppen och därmed främja separatism.

Av att ha grupperats kring ett ändamål så blir grupprocessen i sig en positiv återkoppling till gruppens sammanhållning. Inkörsporten kan ha varit språk, geografi, religion, hudfärg, etnicitet, nationalitet, utbildningsnivå, kultur, ideologi etc. Det som är värt att nämna är att upplevelsen av nöd som sammanförde gruppen inte korresponderar i lika delar mot verkligheten. Istället kan den känslan justeras utifrån gruppmedlemmarnas förmåga att blåsa liv i olika orosmoln. På så vis kan rasism uppstå i rika länder kring ett löfte om misär som inte finns men anses vänta.