Vad är det vi egentligen bråkar om? (färdig)

Tills någon sitter och läser den första upplagan av det här så lär förarlösa bilar köra runt bland oss med hjälp av en tidig generation av artificiell intelligens. Du kanske till i en sådan bil och läser just nu medan datorn sköter ratten. Du kanske beställde den här boken genom att få den rekommenderad av en smart algoritm som tyckte att du skulle gilla den. Ordern gick till ett annat dataprogram som skickade vidare instruktionen till ett helt automatiserat lager. Du fick samma eftermiddag din bok levererad av en drönare. Du var den enda människan från att du klickade runt tills att du satt ner för att läsa boken. Att det blev papper och inte ett hologram i ditt vardagsrum eller ett bildspel på dina bioniska linser är för att du är nostalgisk och gillar krispigheten i färskt papper. Och för övrigt tackade du nej till erbjudandet om att testa en simulerad känsla av papper genom haptisk teknologi. Du kanske beställde den här boken som ett samlarobjekt. Kanske är din trimmade hjärna uppkopplad mot Internet genom en biomimetisk koppling så att du redan vet allt som står i boken innan du har läst den. Då har ni lyckats med det som just nu bör ge oss anledning till eftertanke. Jag hoppas för övrigt att jag blir klar med boken i år.

Under ytan

Det som pågår medan jag nu skriver är en övergångstid utan dess like i civilisationens historia. Vi ser en ny våg av frikoppling mellan produktivitet och arbetskraft. Fram tills IT-åldern så har frikopplingen handlat om att maskiner gör bot på vår fysiska bristfällighet. Men maskiner är inte längre ett tillskott av rå styrka – de har börjat tänka med oss, och i många fall så kan de beräkna bättre än oss. Konsekvensen är att den konkurrens som sker i arbetsmarknaden alltmer har karaktären av “människa mot programvara/algoritm”. Yrken där vi är kreativa är den sista posteringen och alla yrken som kännetecknas av repetitiva moment är först att falla. När jobb försvinner är det lätt att vi pekar finger mot varandra om vi inte förstår varför jobben försvann.

Teknologin smyger sig allt närmare höjden av människans kapacitet. Samtliga av våra förmågor som den har anammat blir överflödiga och allt fler av oss blir icke anställningsbara. Teknologiska framsteg bryter sig in i nya områden fortare än vi hinner ta oss dit oss genom omskolning. Det handlar inte längre om att människor konkurrerar ut varandra i samma utsträckning som det handlar om att traditionella yrken upphör att behöva människor bakom ratten. Beräkningen för arbetsgivarna blir i ena vågskålen X antal anställdas löner plus arbetsgivaravgifter plus 8 timmars arbetsdagar plus facket plus övertidsersättningar – mot i andra vågskålen en programvara som kostar ett par hundra kronor. För de pengarna blir den bättre med tiden, sköter den sig själv, och kanske till och med programmerar sig själv.

Frågan är varför det som nämns ovan ens skulle vara ett problem. Medför inte varje effektivisering en ekonomisk nytta? I teorin ja, men i praktiken är det tyvärr inte så enkelt. Det finns nämligen en uttalad risk för att vinsten skulle fördelas ojämlikt. Problemet kan visualiseras genom att man föreställer sig hur en indisk programmerare tjänar en femtedel av det som en svensk sådan tjänar. När båda konkurrerar på lika villkor genom den fria marknaden så kommer vi att köpa mer av den teknologin från Indien än vad Indien köper från oss då de har en komparativ fördel. Risken är att vi då hamnar på efterkälken teknologiskt och tvingas att lämna ifrån oss våra marknadsandelar. Det hade inte behövt vara ett problem om världens länder hade ett förhållande gentemot varandra som kännetecknades av delaktighet;”att bryta bröd tillsammans”. Istället riskerar vi en situation där stora omställningar medför instabilitet med risk för med ekonomisk krigföring, utfrysning, sanktioner och eskalerande konflikter. Hur ömtålig är inte den människa som i den världen skulle kunna komma att ställas mot arméer av robotar och robotiserade människor?

Det som behövs är en global omvärdering av hur vi ser på arbetslöshet. Kanske håller arbetets egenvärde på att få sin giltighet annullerad. Tänk om 2 timmars arbetsdagar vore heltidsjobb – vad är det som egentligen helgar de 8 timmarna som nu gäller? Det går att föreställa sig ett scenario där maskiner jobbar och skapar värde samtidigt som människor bara njuter. Ett sådant scenario är desto mer troligt om solenergi skulle finnas i överskott så att alla hushåll blev självförsörjande produktionsenheter. Genom kunskapsdelning över Internet skulle små samhällen kunna hålla sig teknologiskt uppdaterade. De skulle kunna försörja sina behov med en egen mikroindustri med utgångspunkt i organiska 4D utskrifter vars råvaror är återvunnet material hämtat från prylar som har hunnit bli omoderna.

Men om det scenariot ska förverkligas så behöver vi styra undan nationella och internationella konflikter som lurar längs vägen. Vi står inför en ny era av ekonomiska relationer och behöver seriöst överväga om inte samarbete är den nya normen. Olika länders framgång behöver synkroniseras om den enas vinst inte ska medföra en relativ förlust för den andra. Arbetsfriheten som uppstår allteftersom traditionella yrken automatiseras behöver fördelas bland världens länder. Det finns många anledningar att tro att det lär gå bra. Kakan räcker till alla och det blir över. Problemet är att vi bråkar om vem som ska få skära kakan och vem som ska äta först. Då kan en hel del frustration uppstå när folk står hungriga och väntar. Det vore synd att lära sig av misstag som vi till att börja med inte behövde göra för att veta det rätta.

Vi behöver en ny inställning till internationella relationer. Vi behöver ett globalt välfärdssystem, hållbar ekonomisk utveckling, ekologisk rättvisa, och teknologisk solidaritet. Kanske behöver vi mer än något annat efterlikna en postkulturell integration av världens befolkningar. På den nivå som vi förmår så är det ett enat mänskligt förfarande som krävs om de märkliga tiderna som väntar ska bryggas över mot något fantastiskt. På så vis kan arbetsfrihet – frikopplandet av människan från arbetsuppgiften – komma att betraktas som en välsignelse. Som sig bör.