A spotless mind (färdig)

Its raining men

planeChansen att ett flygplan faller ner från himlen är väldigt väldigt litenNyligen föll det ner ett flygplan från himlen. Att det flygplanet föll ur himlen ingår i statistiken. Trots att så är fallet så händer det något märkligt med vår upplevelse av världen när ett faller flygplan ner från himlen. Det som händer är att det sker en mätbär förändring i hur människor skattar riskerna med flygresor. Hade man delat ut enkäter före olyckan så skulle vem som helst ha skattat flygresor som ett tryggt och säkert sätt att resa. När väl olyckan har inträffat så skulle enkäterna ha besvarats på ett helt annat sätt. Andelen människor som överskattar riskerna med att flyga ökar. De som väljer att låta bli att resa “för säkerhets skull” är helt plötsligt fler. Som av en händelse.

Att världen utspelar sig från våra ögon kan ibland ställa till det. Oberoende av den egentliga risken för att ett flygplan ska falla ner från himlen så är det vår känsla för risken som kommer att påverka våra val. Det räcker med att fjärilarna i magen rufsar omkring lite mer än vanligt så kommer det att påverka riskanalysen. Då kan vi ställa oss frågor som att “om nu risken är så låg, varför har det fallit ner två flygplan på så kort tid?”. Det korrekta svaret på den frågan fås genom att ta hänsyn till två viktiga saker som här har fallit bort. Först måste du känna till hur många flygplan som har fullbordat sin resa under samma period för att skapa dig en uppfattning om hur vanligt det egentligen är. Sen behöver du komma ihåg att statistik inte säger att flödet av händelser är jämnt vid varje tillfälle utan är istället förenligt med att det kan komma klumpar då och då. Med detta i åtanke så kan du gärna fundera kring om det ändå är mer än vanligt.

Jane Doe

Detaljer som fångar vår uppmärksamhet har alltså ett stort inflytande över hur vi förstår en situation. Men vem hade kunnat tro att samma sak kan leda till att vi kan försköna eller förfula innehållet i våra minnen? Det visar sig att vi med våra attityder kan inverka på sättet som vi minns saker. Bland annat så är vi mer benägna att förlåta och finna ursäkter för personer som vi känner samhörighet(bekvämlighet) med. Det sticker trots allt ut att en person som vi har verifierat som vettig skulle göra något till synes riktigt dumt. En studie där detta har noterats gick ut på att exponera människor för historier om krigsbrott.

Några av krigsbrotten hade begåtts av landskumpaner och några hade utförts av externa parter. Personerna som hade hört berättelserna fick i uppdrag att över en längre tid till och från komma tillbaka till experimentmiljön för att återberätta historierna. Det visade sig att de med upprepade återberättelser förändrade tyngdpunkten i berättelserna. Det som var mest iögonfallande är att de berättelser som handlade om den egna sidans ageranden alltmer övergick till att kännetecknas av ursäkter och ett fokus på undantag.

good-bad-uglyDet verkar som att något oväntat sker varje gång som man gräver i minnet i syfte att återskapa en helhet som man tidigare har tagit del av. Det som händer med varje gång som man återberättar en sak är en omarbetning av innehållet utifrån hur man minns förhållandet mellan detaljerna. Om man råkar berätta fel så finns det förutsättningar för att misstagen ska bakas in i berättelsen så att de vid nästa återberättelse betraktas som en originell detalj.

Saken är den att minnen är uppbyggda som berättelser. Alla berättelser har ett kärnmotiv som omges av berättelsens vävnad. Berättelsens kärnmotiv har funktionen av att hålla samman berättelsen och ge den en röd tråd. Utfyllnaden är å andra sidan det som gör varje berättelse unik och ger den dess speciella karaktär. Obesvarad kärlek är ett exempel på ett kärnmotiv som kan varieras väldigt mycket. Svaret på varför kärleken inte är besvarad är det som skiljer olika berättelser om obesvarad kärlek åt. Beroende på genre så kan det sedan vara allt från att tjejen är kidnappad till att hon är upptagen etc.

Minnet är en som magisk förvaringsbox där saker och ting fortsätter att hända efter att man har stängt lådan. Det minsta som kan sägas är att minnen blir lite suddigare över tid. Det är ungefär som att reflektera kring innehållet i det här blogginlägg när man väl har läst klart. Det enda som kommer att kvarstå är en känsla av vad texten handlade om. Ordvalet som du använder för att beskriva känslan är inte identiskt med det ursprungliga ordvalet. Över tid så kommer minnet av blogginlägget att bli ännu suddigare. När man inte minns detaljerna så börjar man att mentalisera kring hur de borde kunna ha varit. Att mentalisera gör att man undermedvetet åter pusslar ihop minnet genom att luckorna fylls ut med det som verkar rimligt. Det är inte svårare _____ än att förstå sig på denna mening.

Tänk till exempel på att du berättar om en upplevelse och kommer på att det fanns hundläten vid den händelse där berättelsen blev till. Den här detaljen har du glömt att berätta om vid ett flertal gånger tidigare när du har delat med dig av berättelsen. Tanken på hundläten säger dock inte om hunden var nära eller lång bort, du minns egentligen bara skällandet. Om du råkar vara hundrädd och minnet(oberoende av den rädslan) är ett obehagligt sådant så kommer du att vara benägen att berätta att hunden var nära. Din rädsla för hundar, faktum att hundläten fanns och att minnet var obehagligt ger hunden logiska förutsättningar att inta en viktig roll i din storyline. Inkörsporten för hunden är minnesluckan i denna kontext. Med lite tvivel ändå så lägger du in en tråd i berättelsen där du säger att hunden vara nära och att det var obehagligt.

Ännu intressantare är det som blir konsekvensen av att ha berättat fel. Genom att hunden felaktigt tilläts att få vara med i händelseförloppet när minnet återgavs så ges den tillträde till framtida delaktighet också. Med varje återberättelse där hunden är närvarande så förvärvar den ytterligare behörighet som gör att den inte känns igen som en inkräktare i berättelsen. I objektiv bemärkelse(till exempel om händelsen finns på video) så förblir hundens huvudrollsinnehav i högsta grad tvivelaktig.

Som om det som är sagt inte är nog förbluffande så blir det värre. Själva logiken i minnet kan ändras. Detta kan ske på grund av att detaljer ställer krav på varandra och på berättelsen. Nu när hunden är en traditionell del av berättelsen så kommer framtida misstag som slinker in i berättelsen att göra det på ett sätt som påverkar hela berättelsen inklusive hunden.

Om man till exempel skulle råka minnas att det i berättelsen om hunden(det korrekta = berättelsen som hundläten ingick i) fanns en ubåt som var viktig så uppstår det ett problem. Förekomsten av en hund och en ubåt i samma berättelse skapar logiska restriktioner över möjligheterna i händelseförloppet. Endast ett fåtal berättelser hämtade ur den egna vardagsmiljön kan ge både hunden och ubåten centrala roller i ett gemensamt sammanhang. Om vi hade levt i en tecknad serie som inte ställde lika höga krav på autenticitet så skulle tyglarna inte vara lika hårt spända. Istället riskerar minnet att glida mot en storyline som inkluderar hunden och ubåten. Det vanligare utfallet är kanske ändå att känslan av tveksamhet blockerar intrångsförsöket. De gånger som man tvekar.

Tveksamhet behöver däremot i sig inte nödvändigtvis vara en bra sak när det handlar om att bevara minnets autenticitet. Ett exempel är när folk ska återberätta historier krigsbrott där människor som de respekterar utgör huvudrollsinnehavarna. Tveksamheten blir då till ett förvarstal. Resonemanget blir något i stil med “jag måste ha mints fel eftersom det verkar ytterst osannolikt, närmast absurt, att något så här hemskt skulle ha begåtts av våra soldater. Det verkar orimligt”. När man har klurat färdigt så har det prutats på anklagelserna med hänvisning till att minnesbilden verkade överdriven. Tveksamheten blir till en felkälla.

Du och din sort

Scary_Movie_AliensDen föregående diskussionen handlar om hur detaljer som fångar vår uppmärksamhet kan få en avgörande roll för bildandet av uppfattningar. Diskussionen om flygplanet är framåtblickande medan diskussionen om våra minnen är bakåtblickande. Jag skulle vilja avsluta med något kontemporärt.
Det finns saker hos våra medmänniskor som fångar vår uppmärksamhet. Om vi identifierar oss själva med de personerna så resonerar vi om det som fångade vår uppmärksamhet i termer av variation, “som mig fast längre, som mig fast ingenjör, som mig fast hungrig, som mig fast en riktig tölp”. Om vi å andra sidan inte identifierar oss med personerna så är bristen på identifikation i sig något som fångar vår uppmärksamhet. Om känslan av bristande identifikation blir till en deja vu baserat på drag i utseenden, klädstil och andra yttre karaktäristika så finns det förutsättningar för att resonera om individerna i den berörda quasi-gruppen som om de utgjorde verklig grupp. Bristen på identifikation kan då paras ihop med andra saker som fångar vår uppmärksamhet. Det får en vägledande roll för hur alla andra situationer som fångar ens uppmärksamhet kommer att sättas in i ett sammanhang. Det som håller på att hända är att man i tankarna är på väg att lappa ihop “en typifierad sort” av enskilda individers beteenden. Alla konstigheter attribueras grupptillhörigheten så att det bland den gruppen inte finns några tölpar utan endast människor som agerar ut “gruppens inneboende tölpaktighet”.

Det handlar just om att människor med yttre karaktäristika som är lite främmande kan klumpas samman till en sort. Därefter kan en kollektiv misstänksamhet riktas mot de beroende på vad enskilda individer gör. Förutsättningen för denna kollektiva skuldbeläggning är att man drar en slutsats om att individens beteende har en direkt relation till dess grupptillhörighet. Missen är alltså att individen aldrig agerade ut gruppens ambitioner, bara sina personliga mänskliga tillkortakommanden. Eller så ville den väl men så tillkom det en brytningsvinkel när dess intention passerade gränsen mellan två sätt att se på saken.