Dikt: Lost in translation (färdig)

Jag ville skriva en text om hur de flesta människorna förblir anonyma för varandra. De som faktiskt lär känna varandra kommer sällan förbi stadiet “namn och ansikte”. De av våra relationer som blir till värdefulla tillgångar är väldigt få. En del av problemet handlar om att det genuina mötet aldrig uppstår även om tillfället skulle ha funnits. En valfri person från planetens samlade befolkning är sällan längre än 6 steg bort. En vän till en vän till en vän till en vän till en vän är över 7 miljarder människor. I slutändan går vi ofta sida vid sida på gatorna kompakt omgivna av varandra men ändå anonyma. Var och en ensam i sitt huvud.

“… An innumerable multitude of men, all equal and alike, incessantly endeavoring to procure the petty and paltry pleasures with which they glut their lives. Each of them, living apart, is as a stranger to the fate of all the rest; his children and his private friends constitute to him the whole of mankind. As for the rest of his fellow citizens, he is close to them, but he does not see them; he touches them, but he does not feel them; he exists only in himself and for himself alone …” – Alexis de Tocqueville.

Lost in translation

There were legions of those who would adore you

And from among them you settled but for one

Him left you longing, he unconcerned

And lonely he remained and ever unaware

He would have loved you, had he known

Treasured you, had he seen

And not let succumb an unborn grace

Scalded in smoke signals exhausting their means

Fatigued as they cry upon distracted ears

Lost in translation

What could have been

En del av svårigheten med att vara ärlig mot människor handlar om en vilja att inte skada sin stolthet. Vi är rädda för att bli avvisade. Ibland kan vi vara så måna om att inte tappa ansiktet att vi överhuvudtaget inte försöker att nå ut. Ibland väljer vi istället att inte göra oss sårbara. Vi krypterar våra budskap för att kunna studera motpartens ansträngningar med att försöka dekryptera de. När de sedan gör samma sak tillbaka så är det lätt att tappa bort sig i alla turer fram och tillbaka.

Då är det lätt att samtalet blir en charad som med sitt underhållningsvärde köper oss tid att försöka igen på nytt. Eller så blir det bara awkward. Missförstå mig rätt – det är en nyckelingrediens i sociala relationer att det finns ett underhållningsvärde. Problemet är när underhållningsvärdet vikarierar för andra funktioner och får de att kännas krystade. Det finns en tragedi i att begrunda alla samtal som aldrig blomstrade ut och hur det utrymme kring de som en gång var fyllt av nyfikenhet istället blev inrutat i glömska.

“You can lose your way groping among the shadows of the past. It’s frightening how many people and things there are in a man’s past that have stopped moving. The living people we’ve lost in the crypts of time sleep so soundly side by side with the dead that the same darkness envelops them all.” – Louis-Ferdinand Céline.

Om dikten: Jag vet inte om ni tänkte på det. Men dikten känns som att den tog slut alltför fort.