Låt bli tycka synd om allt och alla (färdig)

Rullstolsburna, blinda, döva och sjuka. Till att börja med så tycker jag att det är fel att prata om de i samma mening som om någon kategori sammanförde de på ett existentiellt plan. Därefter vill jag föreslå att folk varken har det så dåligt eller så bra som vi tror. De flesta inklusive mig/dig själv har det alldeles lagom så länge vi inte uppger annat.

Däremot så tycker vi alla att det är jobbigt att behöva leva med osäkerhet om vilka föreställningar omgivningen har om oss. Framförallt besvärligt är det om vi tror att omvärlden ser ner på oss och ifrågasätter den känsla av harmoni som vi hade hunnit unna oss själva. Försök därför att vara mer träffsäker med dina bedömningar av andra. Spill inte dina fördomar förklädda till känslor. Det kan bli rätt nedlåtande.

Saken är den att vi alla har oss själva som referens eftersom ens “geografiska själv” är den zon där de egna tankarna mestadels vistas. Vi vet inte bättre än hur världen ser ut från våra ögon. Låt mig ge ett exempel !

Anta att du är en person i ett hypotetiskt land där man inte har uppfunnit hamburgare och pizza. Det landet har inte kontakt med omvärlden. Du tillhör de fattigare i landet och går därför hungrig rätt ofta. Varje gång hungerkänslorna svider sätter dina tankar igång. Du dagdrömmer om mat. Men maten är inte hamburgare, pizza eller franska sniglar. Du känner inte ens till de sakerna. De ingår inte som motiv i dina tankar om mat. Du har helt enkelt inte haft den positiva upplevelsen av dessa saker som skulle ha gett de tillträde till listan över saker som är värda att sakna. Istället tänker du på de maträtter som du känner till. Det ligger andra rätter på din inbillade buffé.

Man kan säga samma sak om fritidssysselsättningar. Barn är rätt påhittiga. De kan leka med stenar, dockor eller spela dataspel. Ett barn som har upplevt alla 3 skapar preferenser, medan ett barn som bara har stenar lär sig att leka med stenarna på nya sätt. Barnet har ingen anledning att sakna något som den inte har en erfarenhet av utan gör istället mer av det den har. Behovet av variation kan nämligen mättas på andra sätt än att ha “mer av allt”. Med andra ord så är det inte synd om barn som inte vet bättre än att leka med stenar förrän du har frestat de med häftigare alternativ. Just med fattiga så är det sannolikt att de lider dubbelt av att ha fått tillgång till vår kultur på burk(TV) och därmed fått sina känslor av nöd och missöde regisserade. Det hade varit mindre synd om de fattiga om de hade varit utan oss. Då hade den minst fattiga av de fattiga utgjort taket för vad som är möjligt.

Faktum är att folk i alla tider och alla samhällen har haft sina sätt att hantera svårigheter. Svåra sjukdomar har alltid funnits men för de flesta är effektiv behandling en modern uppfinning. I gamla samhällen så klassificerades väldigt mycket som “naturlig död” utan att någon visste särskilt mycket mer. Medicinsk praxis var underutvecklad men kompenserades av ritualer av gemenskap. Ingen tyckte något speciellt om en snittålder på 50 eftersom vår snittålder på 80 inte ens existerade som förnimmelse. Terapi-sessioner och vädrande av misär såg ut på ett annat sätt än kurator och psykiatriker besök. Få gick och väntade på en medicinsk revolution – för flertalet var det först när den kom som de fick tänka ikapp dess närvaro. Synen på döden var inte lika skräckinjagande som i den västerländska kulturen. Många samhällen har istället sett döden som en passage till en högre form av värdighet. Döden var en naturlig del av ett liv som utspelade sig i flera faser. 

Idag är det självklart tragiskt att någon dör av något som vi kan behandla. Denna perspektiv-förskjutning hänger samman med hur medicinens utveckling inverkar på våra värderingar och tankar om livet. Med detta sagt så finns det ingen anledning att tro att generationer som föregick oss inte uppskattade sitt sätt lika mycket som att vi uppskattar vårat. Det handlar helt enkelt om fantasins repertoar av alternativa scenarion som kan dukas upp för kontemplation. Vi ställer in våra förväntningar efter våra föreställningars räckvidd. Det som ger en människa glädje kan vara ytterst mycket simplare än det som ger en annan människa glädje.

Tyck inte synd om allt och alla. De flesta är det inte synd om

Det som jag ogillar är hur vi för tillfället har “formaliserat” vårat synd-om-tyckande. Vi drunknar idag i bilder och förslag om vilka som det är synd om. För att sortera bland materialet så är vi tvungna att ställa vissa krav på det som får angå oss. Problemet är att kravet inte är rationellt, dvs att vi skulle bry oss om det som är mest angeläget. Istället är det emotionellt och estetiskt. Vi bryr oss om det som bäst fångar vår uppmärksamhet. Vi utbyter våra investeringar i världen i lika andelar mot det nyhetsvärde som de triggat. Men måste vårat medlidande kosta så mycket? Kan vi försöka låta bli att vara så privilegierade när vi känner med andra?

Vad sägs om att hjälpa andra helt enkelt för att de är människor precis som vi? För att de precis som oss skulle uppskatta den bekvämlighet av att ha tid över till annat än att bekymrat jäkta efter levebröd och en fungerande vardag. Varför måste vi förbjuda människor vårat engagemang annat än när deras livssituation lyckats vädja till vår uppmärksamhet? Kan vi inte hitta empatiska livsstilar som kontinuerligt färgar av sig på världens situation? Det jag efterlyser är en medveten livsstil.

Jag tror att vårat betraktarens avstånd till andra människor tillåter att vi kan skapa egna uppfattningar om deras liv. Dessa uppfattningar handlar om att vi föreställer oss hur våra liv som de ser ut idag skulle ha påverkats av att vara i deras sits. “Ja, jag hade känt mig helt förstörd om jag vore där”. Det är egentligen inte fel, du tänker rätt. Men ditt rätta svar angår bara dig och kan inte generaliseras tillbaka till personen som fick dig att tänka. Personen som föddes blind men som genom hjälpmedel har en fungerande livsstil har det rätt bra. Ungefär som barnet som behövde komma på nya sätt att leka med stenar. Din fungerande livsstil utgår å andra sidan ifrån att du inte är blind, och därför så får du ett intryck om att det är hemskt att vara blind. Vore du blind här och nu så skulle din livsstil krascha och det är med den känslan som du ser på den blinda personen.

Fel. Det finns studier av människor som har drabbats av långvariga sjukdomar som visar att efter bara något år så börjar de att skatta sin levnadssituation som närmast normal. Det tar ungefär så lång tid att ställa om kognitivt och att praktiskt få till en fungerande vardag där ens funktionsbortfall inte gör sig särskilt påmint. De sjukdomar som den drabbade lider mest av episodiska sjukdomar med frekventa skov(ex psykiatriska, smärttillstånd) som gör att man inte kan återgå till längre stunder av besvärsfrihet och framtidstro. Det är viktigt att vara medveten om detta. Det syns inte nödvändigtvis på folk hur mycket de lider trots att synligheten är det som avgör hur mycket statskassan tillåts bry sig om de. Statskassan lyder trots allt våra attityder.

Det är oundvikligt att ställa om. Tänk själv. Kommer du ihåg hur förra året var? Svaret är att du i bästa fall minns en känsla och kan utforska mer genom att minnas isolerade händelser. Du kan i minnet få en återblick kring hur det var, men den upplevelsen är inte lika levande som nuet. Framförallt varar den upplevelsen bara ett ögonblick medan nuet omger dig(undantag finns). Det som har hänt är att du har “flyttat mentalt” ut från din gamla värld och in i en ny. En fungerande och tillfredsställande vardag är din verkligaste upplevelse trots det du skulle kunna ha i bagaget.

Jag vill vara tydlig med att jag inte säger att man ska sluta att bry sig om andra. Man kan bry sig om andra och känna med de utan att nödvändigtvis tycka synd om de. Jag säger egentligen inte heller att man inte får tycka synd om folk – tyck synd om folk ifall det är rimligt. Det jag säger är att bland de som vi tycker synd om så finns det personer som hellre hade velat bli betraktade som vem som helst – våra jämlikar. Samtidigt så finns så många andra värda vår omtanke som inte får den av att vi inte tycker synd om de.

Självklart är det synd om personer som varit med om krig och andra traumatiserande händelser. Vår uppskattning av deras lidande är i högsta grad verklig. Så är inte fallet när vi lägger en emotionell värdering i hur det är att vara född blind eller rullstolsburen. Dessa människor har istället praktiska och medicinska problem som går att lösa. När vi ska uppskatta deras lidande behöver vi ifrågasätta oss själva. Är lidande ens rätt ord? Verkligheten är att deras liv går ut på hitta en fungerande livsstil precis som vem som helst. Vi behöver vara träffsäkrare med vår medmänsklighet så att den inte blir till en belastning för de. Det jag antyder är att en blind person med en optimerad vardag har få tillfällen att bli påmind om sin blindhet när ingen är där för att påtala det. Det är viktigt att låta den vi betraktar som i behov av hjälp att få utrymme att med egna förväntningar styra och korrigera våra insatser.

Take home message: Utifrån det som är sagt så fundera kring personer med livsstilar som ni inte förstår er på. Ta en kvinna med heltäckande slöja(niqab) som exempel. Det säger sig självt att många gör det klädvalet medvetet. Lär ni känna henne så inser ni rätt snabbt att hon har bytt ut de sociopraktiska underhållningsformerna(alkohol, dejting mm) mot varianter som mer lämpar sig hennes livsåskådning. Med ett eget mindset lägger hon ett personligt livsstils-pussel av det som ger henne livskvalitet. Som iakttagare så kan vi överföra inskränkningar till henne som hon inte har men som vi skulle ha om vi iklädde våra egna visioner och önskemål hennes praktiska utmaningar. Om vi kopierade och klistrade in oss själva i hennes kläder utan att vara hon själv. Förklaringen är att vi till skillnad från henne inte har balanserat ekvationen med det tankemässiga ekosystem som hon innehar. Omvänt gäller att hon nöjd med sin livsstil kan betrakta alternativen(oss) som de egentligt bekymmrande. Det är värt att ha i åtanke när vi diskuterar vad frigörelse egentligen är.