Dikt: Exile (färdig)

Det finns gånger som man finner sig ovälkommen av fåniga skäl. Ibland kan man just tycka sig förstå orsakerna bättre än den part som har sista ordet i situationen. Särskilt kan det kännas så om du har en hyfsat bra uppfattning om dina negativa sidor. Men oavsett hur liten eller stor del av skulden som du tar på dig så finns det en tumregel om att “It takes two to tango”. Du är inte ensam domare över vilken roll du har och hade i att stämningen blev som den blev. Oberoende av hur det uppstod dålig stämning så finns det därifrån förutsättningar för ytterligare inflammation av relationerna.

Efter en viss nivå av misstänksamhet tenderar människor att övertolka varandras närmanden som härskartekniker. I slutändan kan alla adjektiv som beskriver önskvärda attribut, med hjälp av lite vilja, tyckas referera till giftiga egenskaper om det antas att det i botten finns elaka avsikter. Det som i en annan kontext hade setts som en välsignelse betraktas i misstänksamhetens närvaro som en trojansk häst. Det beror på att misstänksamheten i sig blir en så stark kraft att dess riktning vägleder resten av observationerna. Ibland kan det tragiskt nog vara att missförstånd har ackumulerats på ett sätt som är ytterst svårt att reparera. Men allt som krävs av den som ser i syner är att den har trovärdiga vanföreställningar.

I den här typen av situation behöver man ta ett steg tillbaka och tänka klart. Vad är det här värt? Hur mycket energi är jag beredd att spendera på att försöka att reparera det här? Vilka alternativ har jag? I svaren kommer du inte undan nödvändigheten av att hitta en balans; mellan känslan av att du uppfyller dina plikter och behovet av att leva på ett värdigt sätt. Ibland måste du helt enkelt gå vidare med ditt eget liv och ta med dig det som du är bra på någon annanstans.

Exile

My beloved!
As our last hours draw near
Hold my hand, let us not fear
Endure…
The end may brag its victorious appear
But surely our final destination is not here
We were lost once our aspirations were elsewhere dear
And as the dust settles behind us, it will all be clear.
All they shall own in ignorance-
Is their owns tears.

När jag var lite yngre så var jag den sämsta förloraren någonsin. Prestige var allting och tävlingar fanns överallt. Men någonting förändrades och det var inte min envishet. En dag vaknade jag och insåg att världen var lite större än jag hade trott. Jag sa till mina föräldrar att jag skulle behöva 300 år för att bli klar. De förstod att jag nu förstod vad de länge hade vetat. Jag hade precis lärt mig att räkna. Siffrorna skulle bli större och större. 

300 år var en siffra som beskrev hur mycket jag upplevde fanns att göra i världen. Det var en blygsam siffra men räckte för att jag skulle förstå att jag inte kunde räcka till mina drömmar ensam. Av prestige slutade prestanda att vara problemet. Vad är det att vara bäst i klassen när det finns klasser därute med en ännu högre nivå? Vad är det att vara av världsklass i sitt ämne men underkänd i allt du gick miste om? När viljor sätter käppar i hjulen på missriktade ambitioner så vad gör ett överskott av olikriktade viljor? Svaret är inte att de låser fast en. Istället får de en att leta inuti sig själv efter gemensamma nämnare som ersätter bedrifter med inre harmoni. Varför skulle ens allt det här vara viktigt? När ens stadga kommer ifrån ens inre värderingar så blir situationerna utanför utbytbara och mindre essentiella var och en för sig.

Det började med att min tidigare stålmannen idé om mig själv krackelerade. Det hade hittills varit “No pain no gain”, trampa på eller kollapsa. Nu var det inte längre möjligt. Undan strålkastarna och även stålmannen kapitulerar nattligen till sina pyjamas. Dagligen är han inmurad av horisonter vars regioner definieras av åldrandets avtal med tiden. Förr eller senare ser vi våra gränser eller känner av muskelvärken och utmattningen dessförinnan. Vad ville jag under min tid göra?

Tävlingen var inte längre lika intressant, det som intresserade mig var bakgrunden till att jag överhuvudtaget sökte mig till situationen. Varför brydde jag mig till att börja med? När det magiska hade synats för vad det inte var, så kunde jag inte längre lägga mitt allt i något enskilt. Det innebar i sin tur att min självkänsla slutade att stå och falla med hur mycket utrymme jag fick i något enskilt åtagande. Målet blev viktigare än tävlingen och den sociala konkurrensen blev helt plötsligt surrealistisk. Till och med målet kändes alltför långt bort, och där trängdes det bland sina gelikar. Det räckte egentligen för mig att ana lutningen och föreställa mig riktningen. Härifrån kunde jag känna lättnad för något som jag inte behövde bevittna personligen. Med större mål än mig själv blev samarbete min enda utväg. Här kunde jag finna en andlig samhörighet med främlingar, då bara de kunde bära med sig delar av min rörelsehindrade själ utanför min kropp. Genom de kunde mitt väsen sträcka sig efter saker som jag hade värderat men inte kunnat komma åt på annat sätt. Utan de skulle jag oundvikligen dö i förtid, som jag hade lärt mig att leva.