Vakten (färdig)

vakt

Ett trettiotal grabbar samlas i förorten i en inomhushall för att spela fotboll. Det är livligt och fartfyllt, men spektrat av namn till trots, så är ordningen nästan prästerlig.  Ingen tänker på tiden. Det råkar vara sista passet i idrottshallen för dagen innan den ska låsas, vilket är sådant som Securitas har som företagsidé att hålla reda på. Det här var en invandrarnas fristad – en stat inuti staten. Alldeles likt en roddbåt på drift i stilla vatten, lyssnande till kölvattnet efter bevis på det egna självets existens, medan den i dimmans omslutande barm förnekade tidens gnagande intrång, så var det här var en helig stund av självomfamning för församlingen. Människorna här förenades av ett försök att rekonstruera en identitet utifrån de ledtrådar som fanns tillgängliga innanför den informationszonen som förorten utgjorde. I förorten hittar nämligen den nyanlände mycket evidens för att invandrare skulle vara en homogen grupp. Det integrerade samhället trivs bättre utanför. Av praktiska skäl skadar det därför inte att ha en egen subkultur att spegla sina framgångar mot. Man har trots allt stöd i föreställningen att folk är i förorten för att stanna.

Securitas representant kom in i vad som nu istället blev en rättssal. Han tog ett grepp om bältet, rätade ryggen, och med den grövsta rösten och hårdaste framtoning som han kunde få till så tillkännagav han domen – “…3 minuter kvar”. Faktum är att siffran senare visade sig vara närmare 20 minuter, och därtill tilläggas, så visade sig någon ha intresserat sig i förväg för att vi skulle vara ute i tid. Vi var inte bara grabbar i förorten, representerad i gruppen fanns lite mer ordning och reda än vad vi hade lärt oss förvänta av oss själva.

Inom nolltid uppstod en relativt hetsig situation.Ledamöterna för det rebelliska parti som hade uppstått på plats ansåg att vakten betedde sig obefogat kaxigt. Likt drakar förde de församlingens talan med en virvelvind av andedräkter som omringade vakten från alla håll. Det här var de närvarandes demokrati, vakten hade nämligen åkallat fel rättssystem. Han hade ännu inte förstått att han var den huvudmisstänkte i detta drama. Beteendet han hade uppvisat var ju uppenbarligen förargelseväckande. I stundens trans fick de närvarandes intellekt ta ett kliv bakåt och bana väg för en rakare kommunikation. Färre ord och primitivare kroppsspråk. Varför göra det komplext när samtliga inblandade var eniga om att bara den ena parten kunde ha rätt och att den som stirrar längst vinner. Så enkelt var det. Att det sedan är kulturella tektoniska plattor som möts när de flyter ovanpå självaste svenskheten är inget att prata om när fotbollen ska hinna spelas klart eller avslutas i förtid.

Vakten var troligtvis enstaka snedsteg ifrån en ledbruten dansform under någon annans regi. Men samma grabb som hade tiden drog fram nästa anomali ur jackfickan. Med en strategisk rockad blev han ungdomarnas sista diplomat – framburen av en helig vind – förmågan att läsa av klockslaget på en mobiltelefon.

Jag satt mycket längre bort underhållandes mina tankar. Faktum är att de flesta satt långt bort. Det som vi helt klart bevittnade var att ordvalet de opponerande parterna emellan blev allt snävare tills det flera gånger om var förutsägbart. Man anade vid det här laget att en upplösning var nära. Mest intressant var nog hur rädd vakten var för blattarna. Så rädd att hans 3 futtiga minuter blev till en ångestlindrande mantra. För vad hade han egentligen för hävkraft förutom sina ord och en kostym som har blivit så passé i förorten att ingen förstod symboliken i den längre? En strandad blåsfisk. En “pursvensk” i ingenmansland. En zebra bland påfåglar. Ungdomarna fick precis som vakten en överensstämmelse mellan situationen som de upplevde och de förutfattade meningarna som de hade. I ungdomarnas fall handlade det om idéer kring en metodisk rasism i rättssystemet, och nu tyckte de sig ha fått de tankarna bekräftade. Det enda som skilde parterna åt i denna avsaknaden av dialog var de vitt skilda ekosystem av tankar som de utgick ifrån i sina resonemang. De hade turats om att inordna samma händelser de olika tankesätten som de hade etablerat på varsin sida. För ungdomarna så verkade det som att rättssystemet hade förutfattade meningar om gemene invandrare, och därifrån standardiserade ingrepp för att återerövra förorten. Bevis nog var den cyniska uppvisningen av “laga kraft” som hade rullats upp inför de. För vakten så var det en kamp om överlevnad även om det främsta hotet för hans liv var hans egna rädsla och hur den fick honom att agera.

Men det blev aldrig mer spännande än så här. Det här var en situation som desarmerades av klockans otåliga vilja att färdas vidare mot komplexare uppslutningar. Samtidigt fanns här en interkulturell diplomatik av sällan återberättat slag. Alla levde trots allt lyckliga redan efter några enstaka minuter. Med lite mindre marginaler hade det istället slutat som en manifestation av rädslans inflytande över intellektet. Istället blev det ett tillfälle med reflektion för samtliga åskådare. En påminnelse om att övergången mellan harmoni och kaos ibland kan vara så oansenligt som att ett hjärta dunkar lite fortare än genomsnittet.