Vart kommer zombies ifrån (färdig)

Vilken var den sjuka nu igen

Varje tisdag morgon träffas några läkare för att titta på vävnadsprover i ett mikroskop-labb. De lyssnar medan en läkare som är specialiserad i mikroskopi berättar för de om vad de ser. Det är ofta i samband med denna träff som läkarna får reda på vilken sjukdom det är som patienten har.

I mikroskopet kan man urskilja bakterier, svampar, tumörceller, immunförsvarets celler, frisk vävnad och så vidare. Det är utan tvekan en konst att förstå sig på det man ser. Det som gör det hela svårt är att det inte är uppenbara avvikelser om man har ett otränat öga. Många allvarliga tillstånd kan undgå den oerfarna med sina tillsynes oskyldiga utseenden. Det kan vara så diskret som att en sak som förväntas ha rosa färg istället är blå. Men då krävs det att man har till de korrekta förväntningar som situationer kräver. En person som tittar i mikroskop för första gången skulle ha ytterst svår att urskilja vad den såg.

Zombies

Hollywood är rätt fascinerat av den mänskliga kroppen. Många filmer har som tema olika förvandlingar av människan. Superhjältar, förväxlade liv, övervunna handikapp, evig ungdom etc. Men vi ska prata om zombies.

Zombies är alltså hjärndöda människor som beter sig som robotar. Utmaningen för alla regissörer som gör zombiefilmer är att få publiken att ta deras film på allvar. Det kräver att de kan förmedla någon form av trovärdighet. Men hur blir någon egentligen en zombie? Som med många andra frågor som angår kroppen så är det lämpligt att rådgöra med en läkare.

zombie

I en av de många filmerna som tar upp zombie problematiken så presenteras tittarna med ett förslag om att zombie förvandlingen börjar med att ett virus tar över kroppen. Forskarna i den filmen studerar hur virus-drabbade celler beter sig under ett mikroskop. Nu är vi tillbaka där inlägget började. Hur kommunicerar man allvaret av det som syns i mikroskopet? Hur porträtterar man något som om det vore groteskt när det i grund och botten krävs en inskolning för att betrakta det som sådant? I filmen löser man det problemet genom att vara övertydlig och använda sida av saker som tittarna kan relatera till. Tittaren kanske inte har referensramar för de galenskaper som kan utspela sig på ett objektglas, men å andra sidan är tittaren rätt kompetent när det gäller att värdera andra situationers allvar. Förstår man tittarens förutsättningar så kan man tilltala den genom dessa. Det måste finnas en tydlighet för att trovärdighet ska vara möjligt.

Man kan till exempel använda motiv som tittaren har anledning att uppleva som alarmerande. En bra start som regissör är att bygga upp en stämning av allvar. Ta en person med auktoritet och ge den plats på scenen. Det är en gråhårig labb-doktor eller en desto modernare ung kvinnlig doktor iklädd en vit rock som sätter sig bekvämt som om det vore ännu en dag i jobbet. Läkaren är intet ont anande vilket skapar en spänning i oss för vi har indikationer om att något inte står rätt till. Kameravinklarna låter oss inte se hela scenariot utan skapar i oss en frustration över att veta att vi inte känner till hela sanningen. Bakgrundsmusiken, scenens belysning, och dess ensamhet bekräftar våra misstankar om att det finns ett problem. Vi känner oss delaktiga genom att veta före karaktärerna i situationen att saker är på väg åt helt fel håll. Vi sympatiserar med den älskvärda huvudkaraktären genom att bli rastlösa över att vi inte kan kommunicera till den att något inte stämmer. Nu sätter sig läkaren vid mikroskopet utan att ha sett de signaler som vi har fått. Läkaren börjar mumla om att något inte står rätt till. Det vänder sig i magen på oss, vi vet att den har rätt men att vi kommer att få bevittna hur lite den anar. Läkaren flyger plötsligt ur stolen, omkullkastad av skräck och förundran efter endast ett ögonblick i mikroskopet. Det som växer under mikroskopet sväller och rinner över bordet. Läkarens undandragande rörelse skapar en antydan om att han höll  på att bli biten eller bränna sig. Vi kan relatera till att bli biten eller bränd! Något hemskt måste finnas i provglaset.

doctor

I en annan film fräter det som växer rakt igenom provröret och en massa larmsignaler samt röda ljus drar igång. Intensiteten i läkarens chock-respons samtidigt som den kontrollerade situationen spårar ur totalt går inte att ta miste på för tittaren. En militäranläggning med total disciplin förvandlas med några snabba händelser till en manglad smittohärd. Försvarslinjen är sprucken.

Tricket är att skapa ett samband mellan kaoset som uppstår när saker börjar spåra ur och det som i föregående scen visade sig finnas på objektglaset. När auktoritetsfigurer tappar vettet blir alla som tittar på nervösa. Kronan i verket för båda zombiefilmerna var en anspelning på att det som läkaren såg var triggern bakom alltihop.

Det här är ett utmärkt exempel på hur filmregissörer “förstår” publiken. Regissörerna lyckas att förmedla situationen som om den vore verklig genom att byta ut det okända mot igenkännbara symboliska händelser. Med dessa så kan publiken få hjälp att approximera upplevelsen genom att kunna ringa in den med vad de vet sedan tidigare. Regissörerna förstår att om de visade en verklig situation så skulle bara hälsovårdpersonalen i publiken kunna känna igen sig. Och hälsovårdspersonalen skulle bli rätt besvikna eftersom zombies är biologiskt omöjliga. Samtidigt vill publiken inte känna sig dumförklarade. Det finns därmed en konst i att hitta en balans mellan det trovärdiga och det pedagogiska.

mosaic

Läkaren och läraren

Svårigheterna med att kommunicera blev väldigt uppenbara för mig i samband med att jag pluggade till läkare. Studieåren gick ut på att lära sig att se världen på ett särskilt sätt. Det sättet tar just flera år att sätta sig in i. Det är ungefär som att lära sig ett nytt språk. Man börjar med enstaka ord därefter enkla meningar och så småningom äger man språket och kan vara kreativ med det.

Utbildningen gav mina reflektioner om kroppens angelägenheter en högre upplösning. Se det som fler pixlar eller en uppfattning om hur mosaiken är uppbyggd av sina beståndsdelar. I samtal med mina kollegor kan jag hänvisa till detaljer i bildrutorna vars sammanhang vi är ensamma om att dela. Vi pekar med orden på tankar vars samband till de uttalade orden vi har kommit överens om under resans gång.

Nomenklatur och lokala språkbruk har alltså fördelen av att det hjälper de insatta att komprimera budskap i små täta paket och skicka det mellan varandra. Det effektiviserar leveransen och säkerställer innehållet i kommunikationen. På så vis kan en läkare beskriva ett hudutslag på ett standardiserat sätt så att en annan läkare utan att ha sett hudutslaget kan använda bilder lagrade i sitt egna huvud för att effektivt återskapa känslan av hur det kan ha sett ut. Det är det här underlaget som förbinder båda läkarna i praxis och banar väg för ett professionellt samförstånd. Men förutsättningen är ett förarbete som gör en insatt i den logik som gör att det överhuvudtaget går att identifiera som ett djupare mönster i summan av bildrutorna.

Problemet är att många läkare glömmer bort hur många kunskapens trappsteg som bestegs för att komma dit de är. Det är lätt att bli närsynt av den sociala karantän som det verksamma arbetslivet för med sig. Det här gäller inte bara läkare utan alla som djupdyker i ett specialiserat arbete för att därefter trivas alltför bra bland sina egna.

Abstrakt och specialiserad kunskap är naturligtvis svår att förstå om man tänkte efter. Det beror på att den formen av kunskap inte är common sense. Den ställer höga krav på vår förmåga att med lite bakgrundsinformation bearbeta det vi tagit del av och placera det i ett sammanhang. Att så är fallet beror på att denna typ av information består av komprimerade sammanfattningar av ett flertal föregående tankar. Om tankarna som har sammanfattats i ett effektivt budskap inte är tillgängliga för båda parter så förlorar budskapet djup i samband med att det förmedlas. Den ena pratar nämligen utifrån idéer som den andra inte känner igen.

Den som fokuserar på att förstå kan även zooma in och ut i informationsflödet på ett sätt som får den att tappa rytmen i förhållande till den som intet ont anande fortsätter att prata. Att det ändå inte blir helt fel beror på att människor kan kompensera förhållandevis bra tack vare kontexten. De kan bland annat dela upp budskapet i flera små snuttar och förstå dessa var för sig för att sedan försöka att pussla ihop hur de kan tänkas höra samman(det här sker alltså mestadels “tyst” i hjärnan). Om inte avståndet mellan världarna som budskapet färdas över är alltför stort så kan mottagaren oftast avgöra ungefärligen(approximera) vad som har sagts. I annat fall så får den en märklig känsla av att “Jag förstod nästan samtliga meningar och utan tvekan alla ord men jag är inte säker på vad du försökte att säga”. Den som förstår hur budskapet förvrids av en kunskapsdifferens är bättre beredd att göra sig förstådd.

Kreativa missförstånd

Även om det är ett störningsmoment när man absolut måste bli förstådd så är lite felmarginal bara bra sett till det stora hela. Att förstå sig på en sak men i varierande grad felaktigt genom att stödja sig på egna associationer kanske inte riktigt gör budskapet rättvisa. Däremot är det ett bra sätt att ta fram ett snarlikt men ändå annorlunda budskap som kan visa sig vara nyttigt för mer än endast det vi hade mellan oss. Du kanske ville förmedla att filmen var bra men min största Aha upplevelse handlade om att jag borde äta sushi idag eftersom du nämnde att de åt sushi i filmen och jag samtidigt råkade vara hungrig.

Du gav egentligen mig ett tillfälle att korsbefrukta mina egna tankar genom att skapa en situation där mötet mellan de olika tankarna var möjligt. Situationen innebar att de tankar vars ändar kunde sträckas samman hade givits anledning att samarbeta för att täcka upp för varandra. I tankearbetet uppstod något extra när dessa tankar lärde känna bättre varandra trots sina tidigare olikheter. De hade lärt sig att arbeta ihop för att tillsammans göra något som ingen av de ensam klarade. A + B gav alltså A + B + C genom att C uppstod som ett tillfälligt samarbete mellan A och B. Efteråt registrerades i minnet att mötet hade skett och att det var framgångsrikt. Det gjorde så att C lämnade spår efter sig genom att leva kvar i anknytningen mellan A och B. Det intressanta är att det finns en del situationer som utan att angå A eller B i någon större omfattning ändå kommer åt att låna C:s uppmärksamhet. På så vis kan mervärdet som finns i C användas i egna situationer och “dras isär” från A och B mot nya lojaliteter. Med andra ord så kan C mer eller mindre frikopplas från den ursprungliga kontexten så att den blir till något eget vid sidan om A och B. På detta sätt så kan missförstånd skapa frön till nya unika tankar. Dessa tankars tillväxt i olika riktningar väntar på att de ska få ta del av nya kognitiva ärenden.

Ovana situationer tvingar helt enkelt hjärnan att göra det bästa av det den äger och i processen upptäcka nya sätt att använda det den äger. Upptäckten kan sedan bevaras för sig själv då den ofta har en funktion bortom situationen som gav upphov till den. På så vis kan det i relation till repetitiva miljöer ske en kontinuerlig förbättring av passformen mellan tankeinnehållet och det som ska hanteras. Om många människor missförstår många saker men de som har rätt lyckas visa vägen så har det på köpet producerats enorma volymer tankeverksamhet. Däri finns en hel del guld att vaska.

Ett steg i taget

Varför ska jag äta det här frågade patienten och sa; “För varje patient som äter det här läkemedlet minskar antalet sjukdomsfall med 1 av 40”. “Men jag har inte samma sjukdom som de” fortsatte han. När den västerländska kollegan lämnade rummet tittade han på mig och bad mig att säga som det var. “Det här är svart magi eller hur?”. Med en samtidig blinkning bjöd han in mig i en kulturell parentes ämnad för oss båda.