Barnen hade ändå klantat till det (färdig)

godzillaVad vill du att de ska göra?

Det finns en vanligt förekommande missuppfattning om att barn skulle ha klarat av att göra hela världen sällskaplig och gosig till skillnad från oss elaka vuxna. Tyvärr så skulle barnen misslyckas de också. Kanske till och med värre än oss. Det är så enkelt som att även snälla människor kan bete sig olämpligt. Jag är inte ens pessimistisk när jag säger så. Det här är inte en dyster text. Dess syfte är att argumentera för att en hel del av världens problem bottnar i frågor som är större än individerna som bearbetar de. Det är då underförstått att vi kan ha mindre skäl till konflikt om vi löser några av de problemen. I teorin är det lättare att göra världen behaglig för många jämfört med vad det har varit historiskt. Att det sedan går trögt är för att vi ändå är en del av historieböckernas fortlöpande bildspel. Vi bygger vidare på det vi har.

I och med teknologins, byråkratins och ekonomins utveckling har det blivit lättare att hålla ihop ett samhälle. “Kakan” har blivit större med tiden vilket gör att den kan delas på fler tillfredsställande sätt än någonsin. Statens existentiella behov av en disciplinerande roll gentemot sina medborgare och rivaliserande roll gentemot andra samhällen har minskat i dess absoluta omfattning. Dessa trender är historiskt sett ett kontinuum av förbättringar med periodvisa avbrott.

Vart ska vi börja om vi måste börja någonstans

Människans relation till planeten har alltid handlat om optimering. Vi gör planeten beboelig för oss själva genom att formatera om den efter våra behov. I den mån som det är möjligt och som vi är medvetna så anpassar vi även oss själva efter den. Vi är inte alltid långsiktiga i de processerna utan prioriterar ofta nutiden över framtiden. Samtidigt behöver vi bära konsekvensen av våra beslut eftersom de binder upp resurser som hade kunnat användas på alternativa sätt. Vi offrar möjligheter för varandra varje gång vi gör en satsning. Lägger vi flera miljarder på infrastruktur så är det miljarder som hade kunnat användas för sociala försäkringar. Att vi gärna prioriterar nutid över framtid beror på att framtiden är mindre känd ju fler varv av spekulationer som den är belägen bort ifrån oss. Många genomtänkta val visar sig så småningom vara värdelösa då teknologisk utveckling tenderar att kasta oss i nya oförutsedda riktningar. Att planera ekonomisk utveckling mer än i bästa fall korta perioder i taget har visat sig notoriskt svårt.

Problemet är alltså att världen är komplex även när vi gör ett bra jobb med att hantera den. Det finns osäkerhet och oberäknelighet kring varje beslut men alla beslut är trots det bindande. Över tid kanske vi har blivit duktigare med att hantera världen genom att lära känna den bättre. Men det förblir så att världens komplexitet ställer människor mot varandra. Vi kan vilja olika men känna att inte alla viljor får plats. Då kan vi oroa oss för att bli drabbade eller mista möjligheter vid andras framgång. Vi tolkar varandras ageranden med referens till våra egna önskemål om utfall. Vi ser det som mer okej att det går bra för oss på någon annans bekostnad än att det går bra för en annan på vår bekostnad. Det som sedan sker när människor ställs mot varandra är att vi definierar kriterier för tillhörighet. Genom dessa kan vi fördela behörigheter och göra världen mer beräknelig. Oavsett hur bra vuxna anstränger sig så kommer det i alla fall att vara enormt utmanande att få något vettigt gjort så länge det finns trängande skäl till att vara oeniga. Att vi sedan inte har ansträngt oss tillräckligt är en sak för sig självt.

smokeDet är vi eller aldrig

Vuxna tänker mer med sina erfarenheter medan barn tänker mer genom innovation. Den fördel som barn har över vuxna handlar om att barn ännu inte har bestämt sig för vilka ting i livet som har ett definitivt värde. Barn behöver lära sig språk, landsgränser, ideologier, kulturer etc. De har inte hunnit göra sig bekväma i sina relationer till egendom, makt, status etc. Motiven i det rollspel som ett privilegierat vuxet tillstånd är byggt kring har de ännu inte bemästrat. Detta ger de ett förhandlingsutrymme som vuxna saknar. En 85 miljoner kronors villa betyder betydligt mycket mer för en vuxen än ett barn. För barnet hade en koja inte varit så mycket sämre. För den vuxna kan den dyra villan dessutom vara den enda standard som den är beredd att acceptera när den diskuterar världsfredens villkor. I alla andra situationer skulle den se sig som missgynnad då den hade med sig villan som utgångsposition “från början”. Även om barn har ett större diplomatiskt spelutrymme så kommer de inte runt en del essentiella problem.

En av dessa handlar om att samhället i sin design tämjer individen till förmån för gruppen. Den kompenserar individen genom att ge den tillgång till förmåner som som den inte hade kunnat få på egen hand. Till exempel så kan få människor bygga avancerade hus åt sig själva. Även om någon hade lyckats så hade den inte nödvändigtvis kunnat skydda hemmet som sin egendom. Det skulle krävas ett system som gjorde gällande att huset som du byggde är ditt och inte den laglösa erövrarens.

Samhället kan skapa ett mervärde genom att samordna individuella handlingar. Samtidigt bestraffar det individuella avvikelser olika hårt för att skydda sig självt. Ju mer hotfulla avvikelserna är desto kraftigare åtgärder som tas till då mer upplevs stå på spel. Samhällets kontrollbehov är dock inte definitivt utan snarare dynamiskt över tid och påverkas av fler faktorer än de som kan diskuteras här. Men just av att samhället har ett intresse av att bevara sig självt så kommer samhället att behöva någon form av juridiskt system. Barnen kommer inte undan att behöva agera på ett sätt mot allmänheten och på ett annat sätt mot de som går emot kollektiva överenskommelser.

Ett annat problem som bemöter såväl vuxna som barn är att när världen redan innehåller en viss mängd problem så kan problemen fortplanta sig på egen hand. Det beror på att det uppstår en oreda som kan påtvinga de närvarande aktörerna oönskade situationer. I den kontexten är det enkelt att det framkallas antisociala beteenden. Ett exempel vore att två personer föds på varsin sida om en inflammerad landgräns. Redan tidigt i livet så kommer de att ha åsikter om varandra. Ju längre tid de spenderar på varsin sida desto mer vinklad kan deras betraktelse bli även om undantag finns. Det skapar stora hinder mot att finna skäl för ömsesidig respekt och försoning. Även gulliga barn kan agera dumt om de känner sig tvungna att hantera oväntade problem på okonventionella sätt.

Vuxna människor vill för det mesta väl men kommer ibland inte undan att lämna trassel bakom sig. Men även om barn började om från noll så skulle de kunna ha konflikter på nya grunder. De skulle precis som vuxna kunna hitta skiljelinjer som omöjliggör enighet i helgrupp och istället fragmenterar samlingen till mindre enheter. Vissa av dessa skiljelinjer skulle bli så angelägna att de polariserar subgrupperna och får de att prioritera sina intressen långt över andras intressen. Önskemål som är brådskande kan få motivera intensiva åtgärder. Om subgrupperna inte enas i en fråga samtidigt som det är omöjligt för allas viljor att samexistera så kommer konflikter att uppstå. De olika parterna skulle kunna se sitt förhållningssätt som det verkligt värdefulla och övriga parters idéer som skadliga i varierande omfattning. Därefter kan de tänkta skadorna oskadliggöras med korrigerande åtgärder vars enda villkor är att de ska är mindre skadliga än det som föranledde de. Med de premisserna går det att förhandla fram ganska chockerande åtgärder. Det finns en analogi i hur nazisterna valde att kalla sin utplåning av judarna i Europa för den “slutgiltiga lösningen”. Lösningens intensitet matchades det upplevda problemet. Å andra sidan kunde problemets djup ombesörjas av ytterligare problematisering. Även om inget annat tillfördes så hade det räckt med lite ältande, jämrande, selektiva betraktelser och katastrof-tänkande för att minska ens hämningar i bemötandet av en situation – uppdiktad den må vara.

När två parter har skilda åsikter i en fråga utan att fullt kunna förstå varandra så kan de dras isär ännu mer av att agera ut sina övertygelser. När en besviken part(A) agerat så ser den andra parten(B) agerandet som onödvädigt ont. Det beror på att den sistnämnda känner sig drabbad men aldrig har tvekat på sin egna idés rättmätighet. Eskalering blir en naturlig konsekvens genom att varje part känner sig kränkt av motpartens obefogade respons och därmed urskuldar sin nästa egna reaktion. Drivkraften är lika mycket positiva känslor mot den egna gruppen som negativa känslor mot de andra. Människor är beredda att begå hemska saker av kärlek, omtanke, respekt, lojalitet – på samma sätt som de är beredda att göra hemska saker av ilska, avsky, nöd osv. Att barn skulle besitta mer av de positiva känslorna är ingen garanti för att de skulle göra bättre ifrån sig. Det går att älska ens egna så mycket att man är beredd att skada alla som tycks göra de det minsta illa. Därefter kan det räcka långt med en friktionsyta mellan olika intressen för att en utvidgad konflikt ska få sin tändande gnista. Självklart finns det människor som är skrupulösa och har inget emot andras misär, men de flesta människorna som är med och skapar problemen är helt enkelt alldagliga. 

Olika former av inklusion och exklusion påverkar dessutom ens känsla av moralisk skyldighet. Det kan sedan leda till att man agerar på ett sätt som åtminstone för en själv kan bli till en självuppfyllande profetia. Det säger sig självt att en person som beter sig rasistiskt inte kommer att se den bästa sidan hos de som den skadar. Orsaken är inte att de levde upp till dennes fördomar utan snarast att den provocerade fram en naturlig reaktion hos de. Det hindrar tyvärr inte att rasisten tillåter sig att tolka deras reaktion utifrån sin egna agenda. Rasisten kan sedan återanvända intrycket som en anledning att vara desto mer rasistisk. 

Så varför inte?

guernicaPoängen är att vuxna kan rädda världen. Men världen behöver inte räddas just idag även om det vore medmänskligast att göra det snart. Utmaningen för alla drömvärldar är att människor är olika och att många behov kommer i vägen för varandra. Svårigheten med att rädda världen är att vi bara ytligt är överens om vad som brister och vad som är att betrakta som förbättringar. Det finns kulturer emellan inte en universellt accepterad prioriteringsordning för olika behov. Vi är heller inte överens om vilken fördelningsprincip som ska avgöra vem som har rätt till vad. Därefter är det svårt att veta vilka som bör räddas först och varför det skulle vara just de. Många av oss har drömvärldar som inte är bättre än en snar omfördelning av den befintliga mängden lidande till förmån de som faller innanför våra intresse-sfärer.

I en värld där fler av människans basala behov kan tillgodoses så finns det rent teoretiskt färre anledningar till konflikt. Vi har idag nästintill tagit oss förbi en tid där olika människors fysiologiska behov inte kunde mättas samtidigt. Någon behövde vara hungrig för att någon skulle vara mätt. Så är inte fallet idag även om folk går hungriga av andra skäl än att resurserna inte skulle räcka. Men poängen är att om det inte finns hunger så kan folk bråka om andra saker än mat om de orkar bry sig. Att de inte skulle bry sig om mat har å andra sidan aldrig varit en möjlighet.

Det vore dock naivt att tro att immateriella behov inte kan vara en drivkraft för konflikt. Människan är inte en primitiv varelse som endast agerar efter reflexmässiga instinkter. Vi är tänkande varelser som söker efter en meningsfullhet som sammansvetsar livets alla aspekter. Bortom materiell välföddhet återstår det en intellektuell mättnad som är desto svårare att tillfredsställa på gruppnivå. Konflikter kan utöver nöd vara en konsekvens av vår förmåga att tänka hänsynsfullt men med egna förslag på hur olika hänseenden förhåller sig till varandra. I grund och botten mynnar konflikter ur samma visualiseringsförmåga som gör oss till framgångsrika varelser. Vi tycker oss veta vårat bästa och ser oss som berättigade att eftersträva det. Det är så vi har byggt civilisationen. Men det är likaså en bra anledning att bråka om vem som har rätt om nu någon måste ha rätt snarast. Det gäller såväl vuxen som barn och snäll som elak.

Det hade nästan krävts att varje människa levde isolerad på en egen ö för att konflikt inte skulle vara alltför vanligt förekommande. Men vi lever i en annan verklighet där vi istället behöver välja vad vi gör av konflikterna. Vi bör försöka att leva närmare svaren på frågorna om vad det är i våra handlingar som gör de försvarbara. Men kanske behöver vi mer än något annat stanna upp och fundera kring våra avtryck. Vill vi vara de människorna som vi kommer på oss själva med att ha varit?