Testa igen en annan gång (färdig)

Scen 1: Back to black

Det finns en sångerska som heter Amy Winehouse. Hon dog för ett par år sedan. När hon dog så skrevs det ytterst många artiklar om henne. Jag läste ingen av artiklarna då jag inte ens visste vem hon var. Jag tänkte att alltför många människor dör av droger och beklagade mig över att så många förblev anonyma. Men Amy var för mig en del av statistiken. Hennes namn var bara en händelse i flödet medan jag bläddrade vidare mot saker som kunde intressera mig mer. Det kändes ungefär lika intressant som att se ett träd i skogen när man tittar ut från tågfönstret. Trädet hade kunnat vara intressant om det stack ut på något sätt. I Amys fall så visste jag inte ens vem hon var. Amy engagerade mig lika lite nu som innan. Att modern teknologi tillät mig att bli upplyst om någon som jag aldrig skulle ha träffat annars hade inte gjort henne mer verklig. För jag stannade aldrig upp. Amy var lika verklig för mig som som Nalle Puh, båda strax efter Batman. Det beror på att min empati avtar med fysiskt avstånd om jag inte psykiskt kompenserar för bortfallet. Detta är en naturlig konsekvens av att mina sinnen är monterade på min kroppar och att det bara är fantasin som kan sträcka sig utanför det som omger kroppen.

Ett par år senare råkade jag höra sången “Back to black”. Jag var förbluffad av kvaliteten och var tvungen att googla texten. När jag såg att sångerskan var Amy Winehouse så reagerade jag med att tänka att hon var alldeles för ung när hon dog. Det var rätt märkligt, varför kom den här “the best die young” tanken två år för sent? Det var först nu som jag uppmärksammade hennes dödsfall och drog bort anonymitets-manteln ifrån henne. När Amy blev mer av en någon i min värld så hamnade hon närmare mina investeringar av uppmärksamhet och omsorg.

Saken är den att det som inte får igång oss eller hamnar i glömska närmar sig det overkliga och det obefintliga. I allas våra världar behöver vi se människor för att de överhuvudtaget ska bli sedda. Det är nästintill så att det vi inte ser det finns inte. Så var det med Amy Winehouse innan vi hade en “personlig relation” som uppmanade mig att hålla henne vid liv genom att bevilja henne en längre vistelse i min tankevärld. Amy må ha existerat utanför mig, men hon existerade inte för mig förrän nu. Det ironiska är att när jag läser den här texten flera månader efter att jag skrev den så är Amy åter lika obeständig som hon en gång var. Det som bekymrar mig är hur det här förhalar men även begränsar vår förmåga att korrigera orättvisor i världen.

Även om vi skulle vilja det så har vi inte förmågan att uppskatta andra människor på samma villkor. Genom att vi upplever världen med oss själva som utgångspunkt så är det mycket mer sannolikt att de som är i vår omedelbara närhet träffas mest av vår kärlek. De som blev mest ledsna över Amys död från början var de som hon betydde något för redan när det blev känt att hon dog. Verkligheten är att en människa dog oavsett om jag verifierade dess dödsfall inom mig eller inte. Det vore synd om varje tragisk händelse behövde angå en personligen för att andra människor ska få veta av ens medmänsklighet.

Scen 2: Tittut

En förälder sitter med sin bebis. Föräldern täcker för ansiktet och då börjar bebisen att gråta. När föräldern drar bort händerna från sitt ansikte så börjar bebisen att skratta då den tror att föräldern är tillbaka. Visst är det fascinerande? Det som är mer fascinerande är att det här egentligen aldrig växte bort. Det är kvar hos oss alla men på lite av ett nytt sätt. 

En rolig sketch som kan illustrera detta kommer från ett komisk klipp på internet där några människor sitter i en bunker för att skydda sig mot zombie apokalypsen. Deras ledare kommer med nyheter och konstaterar att de senaste siffrorna säger att 3/4 av världens befolkning är döda. Det möts av milda reaktioner. Han tillägger att WiFi nätet har dött. Då utbryter kaosartad sorg i lägret.

En verklig händelse som pågår medan jag skriver handlar om lejonet Cecils död. Om några år kommer en läsare att fundera på varför stycket inte började med en introduktion av lejonet Cecil. Svaret är att det knappt finns en människa på jorden just nu som inte känner till lejonet Cecil. Kort och gott så handlar det om “Zimbabwes stolthet” som blev nerskjuten i tjuvjakt. En amerikansk tandläkare hade mutat sig fram till lejonet och skjutit den först med pilbåge för att många timmar senare döda den för en trofébild. Vore det inte för den dramatiska berättelsen, faktum att alla exemplariska lejonhanar får oss att tänka på Simbas pappa, samt att något som är känt som djungelns konung har behandlats på ett så förnedrande sätt av en girig människa – så kanske inte vartenda människa skulle ha brytt sig om Cecil. Det vore inte riktigt lika intressant att prata om kon Rosa helt enkelt för att vi reagerar på olika mått. Inte alla lejon är en Cecil. Men varje Cecil är mer än ett lejon.

I det första fallet så är den tråkigare händelsen faktum att många människor har dött. Men det ändrar inte särskilt mycket i hur vi upplever världen. Att WiFi försvinner är en personlig tragedi som vars intensitet är lätt att beräkna. På samma sätt så dör många fler djur än Cecil av tjuvjakt. Vi skulle inte vara beredda att ta emot personporträtt på samtliga men en Cecil då och då går bra.

Vi kan alltså reagera på inadekvata mått som trots det kan ge oss känsla av att vi har bra underlag för en helhetsbedömning. Sättet som vi värderar innehållet i våra upplevelser gör att vi kan dra slutsatser om fler saker än det som vore rimligt. Vi övervärderar innehållet i våra direkta upplevelser och förminskar i relevans saker som är utanför situationen. Ofta kommer vi inte ens på tanken att det skulle finns saker utanför situationen som borde ingå i en bedömning av den situationen. Vi reagerar på vår egen föreställning av intensiteten då vi sparsamt använder oss av bedömningar som sträcker sig över situationer. När vi sedan handlägger ärendet för att leverera rätt insats så beror våra val av handlingar direkt på hur vi värderade situationen. Trots många år av utveckling kvarstår hos vuxna en svårighet att värdera synonyma situationer. Det räcker med att små saker ändras i ett scenario så tror vi att hela scenariot är annorlunda. 

Problemet är alltså att tittut ännu gäller. Tittar vi bort så försvinner saker. Tittar vi å andra sidan så ser vi mer av det som tillfaller oss och mindre än det som hade kunnat finnas att se. Vi ser inte situationer i sin helhet utan bevittnar hur de är representerade i förhållande till de tolkningar som är nära till hands. Vår förmåga att se saker lyder utöver detta våra diskontinuerliga och fogliga passioner. Vi är inte lika motiverade att vara den bästa människan varje dag.

Scen 3: Emotioner

Det vi känner har en otroligt stark inverkan över hur vi förhåller oss till olika saker. Just att våra emotioner kan påverka våra bedömningar kan sedan göra oss relativt lätta att manipulera. Det finns en hel bransch av bedrägeri som går ut på att använda människors känslor för att komma åt deras plånböcker. Det handlar om att böja människors tankar i önskad riktning genom att få de att känna olika saker. För att känna på olika sätt krävs det en kontext som gör känslan välkommen.

Det vi sätter oss in i av en situation kan vi kalla för situationens drama. Det är en inre berättelse som inte har så mycket med resten av världen att göra. Ungefär som att en mysig kväll i restaurangen blir till sitt egna allt för att vi är så fokuserade på att ha medveten närvaro. Eller en fotbollsmatch där publiken zappar ifatt den inre berättelsen i det som händer på fotbollsplanen och därmed kan reagera samstämmigt på olika händelser. I alla dessa fall uppstår helheten av att en massa små händelser vävs samman till en enhetlig berättelse. Det är bara att stänga av ljudet under en skräckfilm så förstår man hur dramat är en sammansatt upplevelse som är mer än summan av sina beståndsdelar. Med varje upplevelse tar vi med oss en lärdom som tillåts att spilla över till ett förhållningssätt.

Ett bra exempel är nationalsången. Referenserna, språket, musiken, sången, rytmen samt känslan av delaktighet mixtrar med våra emotioner på ett sätt som triggar igång vår patriotism. Det som har rört upp våra känslor är ursprungligen inte motiven som klistrats in i propagerande syfte utan snarast stämningen som omger motiven. Det teatraliska upplägget aktiverar dig medan motivet riktar dig och påverkar ditt tankeinnehåll. Det som händer är att dina känslor rörs upp för att sedan kanaliseras mot det som utpekats som källan till de upprörda känslorna. Det kan vara att sorglig musik har bakats in i ett montage om den tilltänkta fiendens vulgaritet. Sinnesläget som uppstår främjar pliktkänslor och ansvar gentemot landet. Det beror på att vår förmåga att som individer “hitta rätt känsla” i upplevelsen och samtidigt bedöma motivet som åtföljde den gör oss benägna att para samman intrycken. Om vi dessutom delar dramat med en grupp så uppstår en social bonus av att i bekräftelse agera ut en gemensam känsla inför varandra och därefter amplifiera utagerandet(till nivåer som inte tappar kontakten med dramats intensitet). Grupper kan genom rundgång ta sig ut till beteenden dit ingen individ hade velat vara(“kollektiv upprymdhet”). En inre berättelse är sin egna moraliska kompass då utfall värderas utifrån stämningsläget. Beteendet må ha uppstått på plats, men vi extraherar ur den en lärdom som vi bär med oss vidare.

Scen 4: Landet ingenstans

Det vi upplever av den stora världen är en mängd inre berättelser som går över i varandra. Det blir för annars för mycket att tugga. Problemet med det är att vi har hittat världen i detta skick och inte har valt innehållet själva. Vår förmåga att korrigera orättvisor kommer att påverkas av ifall vi ser saker som orättvisor eller inte. Som vi kanske är överens om nu så är det inte den definitiva mängden av orättvisa som får oss att agera. Det är vad vi uppskattar som avgör. Vi kan till exempel stödja den sida i en internationell konflikt som är bättre representerad i våra vänskapskretsar istället för att göra en distanserad bedömning.

Världarna vi lever i är både ordnade(“inredda”) och återberättade. Vi exponeras för ett urval av situationer som redan är sorterade genom våra föregångares val, beslut och livsöden. Vi lever på samma sätt i en värld där media ger oss saker och ting paketerade och färdig-rubricerade. Det köpslås med vår medmänskliga reflex beroende på hur situationen framställs. Hur många gånger är det inte underförstått i artikeln att “de som dog var den typen av människor som vi inte brukar bli ledsna åt när de dör”. Det är desto mer allvarligt när ett flertal nyhetsmedier ägs av politiska föreningar eller affärskonglomerat som har intressen i att sprida sina egna versioner av sanningen. 

I den vuxna upplagan av tittut så behöver vi medvetet flytta på händerna som skymmer siktet. Annars blir de kvar där utan att vi märker. Vi kan inte nöja oss med att vara passiva mottagare av omvärldsanalyser. Vi behöver granska våra intryck.  Så länge som våra intryck är förhållandevis bundna så blir vår empati utefter de selektivt inriktad. Vi behöver vara kritiska, ifrågasätta, och försöka att ta allt mer kontroll över våra informationsflöden. Vi behöver överhuvudtaget vara medvetna om att vi befinner oss i olika informationszoner. Det finns nämligen många saker som behöver försörjas av vår empati men som förblir svältande genom att vi inte exponeras för de. 

Om du inte ska lämna saker som du värderar intellektuellt till en bristande spontanitet så behöver du hävkraft. Din upplevelse av verklighet ges mandat av ditt kännande. Du kan till exempel bry dig mer om en person som torteras genom att plötsligt sänka temperaturen i duschen och försöka att uthärda i ett par sekunder. Använd sedan den känslan för att försöka att tänka på den. Fyll ut din sinnesbild av den med fler intryck så att det skapas en anknytning som gör den mer levande. Tittar du bort å andra sidan så försvinner problemet utan att ha lösts. 

Människor som bryr sig blir aktiva. För att bry sig måste man känna. Den som väl har agerat kan skapa förutsättningar att fortsätta att känna och därmed skapa ett eget driv. Men först måste den förstå sig på den inre berättelsen kring sin handling. Det är mycket lättare att bli en huligan eller en aktivist om man vet varför det hejas. Eller att för den delen känna ett personligt intresse i arbetsplatsens framgång. Eller att vilja göra något åt en orättvisa. Samtliga kräver att intrycken ingår i en motiverande inre berättelse. 

Att vara välinformerad har en direkt inverkan på den volym av kaos som finns i världen. En hel del tråkiga saker kommer att åtgärdas först när vi har eroderat deras infrastruktur med vågor av politiskt missnöje. Många saker börjar att smular sönder redan av att bli sedda. Men du måste vara beredd att kompensera psykiskt för det som du inte klarar av att känna med spontant. 

Scen 5: Risken med att bry sig för mycket

Många slutar att bry sig för att de bryr sig fel. Det fanns nämligen en baksida med att bry sig för mycket utan att känna sig handlingskapabel. Det finns något som kallas “empathic distress”. Det är en känsla av ångest/obehag som som kan ske i situationer där rätt respons är medkänsla. Ett exempel är när man ser gråtande tiggare upprepade gånger. Dessa tiggare kastar sorgliga fläckar på vår mysiga världsbild och får oss att uppleva som att det vi gör för de vore en droppe i havet. Upprepade exponeringar för de påminner oss om känslan av vårat misslyckande och gör att vi hellre undviker situationen. När vi sedan i alla fall stöter på de så blir deras åsyn en form av intrångsförsök in i vårat känsloliv trots att vi nekat inträde. “Ta bort ditt misär från mitt ansikte, jag går inte med på det här”. Inget får angå oss utan att först fråga.

Det ovanstående är en god anledning att arbeta organiserat. Genom att ge förändringsarbetet en långsiktighet och konkreta milstolpar så kommer du runt att kvittera ut skuldkänslor utan att ha arbetat. Som grupp kan ni dessutom tillsammans upprätthålla och försvara värderingar som kompenserar för ofullständigheten i enskilda individers empatiska räckvidd. En droppe i havet blir till en droppe utöver gårdagens droppar, och tillåts att ingå i en sekvens av återstående droppar. 

Världen är för stor för att vi inte ska göra en livsstil av vår aktivism och därmed ge den plats bland våra vardagliga rutiner. Vi behöver ha hävkraft och en kontext åt våra diskontinuerliga passioner om det ska ta form ett nytt narrativ med tiden. Annars tar vi oss an våra kärnfrågor med en vimsig nonchalans. Och när tiden inte är avsatt så varken hinner eller orkar vi. Framförallt förbundnas våra ögon i ovetskap.