Tänk inte för dig själv. Det är riskfyllt och kan starta krig. (färdig)

Till och från så brukar jag tänka tillbaka på hur alla förgreningar bland livets valmöjligheter fick mig att hamna här. Med varje minnesäventyr lägger man märke till nya detaljer i de arkiverade händelserna. En av de sakerna som jag under lång tid har velat förstå är varför det finns motsägelser i våra beteenden.

Tänk inte för dig själv. Det är riskfyllt och kan starta krig.Jag är inte bättre själv. Jag har över tid fått observera hur många saker som vistas i skuggan av mina goda värderingar. Händelser och situationer som inte har kommit åt mina välsignelser. Människor som inte har fått tillgång till min välvilja. Jag har fått konfrontera mig själv upprepade gånger i syfte att bättre kunna motivera och försvara mina val i livet. Ännu håller jag i förvar aspekter av mitt tänkande vars närvaro bland mina mer välkomna tankar jag inte fullt kan försvara. Jag har en mängd uppskjutna ställningstaganden varav några är senarelagda i syfte att förglömma ställningstagandet. Ändå vet jag att bara den som redan har det bra har råd att vänta. Men ibland låtsas jag att inte märker. Och ibland duger det bra med bortförklaringar; “Jag anser mig visserligen vara bättre än min sämsta dag, men även den är med och representerar mig.”.

Det jag menar med motsägelser i våra beteenden är att vi inte agerar konsekvent. Vi kan bete oss helt annorlunda från en situation till en annan trots att de två situationerna utifrån sett är närmast identiska. Det känns som att det finns ett inslag av detta i alla meningsskiljaktigheter människor emellan. Låt mig belysa med ett exempel.

Två stridande parter kan sörja sina döda och fira motpartens förluster(misär) samtidigt som de båda försvarar sina handlingar som det moraliska sättet att göra. Det undgår de att sorgen i bägge fallen handlar om förlust av anhöriga och trygghet. Det undgår de att sorg som kvitteras ut som hämndaktioner skapar nya transaktioner av sorg. Genom att inte se bortom sin egna upplevelse så blir den enas glädje är avhängig av den andras sorg om de skulle hamna i konflikt. Varje sida har beväpnat sitt samvete. Ingen av parterna lägger en negativ värdering i att skada motparten men blir ändå upprörd av allt som berör en själv. När två parter delar denna attityd så finns det ett stort problem. Ett krig med dessa villkor har nämligen ett elakartat naturalförlopp. Lågorna slocknar först när den sista stoltheten å ena sidan dränkts i blod, och å andra sidan mättats av det(“utnötningskrig”). I långdragna krig kan det istället sluta med att parterna kommer till den sena insikten om att ingen vann utan båda förlorade. Det märkligaste är att båda parter kan var förblindade för kostnaderna genom att de ser sin kamp som existentiell och därmed oundviklig. Ibland kan krig och konflikt vara ett faktum men ofta hade de inte behövt vara det. När väl kriget börjar så är det ytterst ovanligt med klarsynthet. Krig är helt enkelt mycket bättre att lösa innan de börjar. 

Varför är det inte uppenbart att en person från motpartens sida lider lika mycket av att förlora sina anhöriga som en person från den egna sidan? Varför kan vi betrakta lik från motståndarsidan som troféer att bejubla. Samtidigt hyllas förlorade lagkamrater med sorg, ilska och hämndbegär. Det enda som skiljer situationerna åt är valet av etiketter. I min värld är detta mer ett exempel på ett tankefel med nedriga konsekvenser än vad det är ett exempel på ondskefulla uppsåt. Det finns många bra förklaringar. En av dessa är att människor är usla på att beräkna situationers intensitet. Saker som kräver visualisering i tankarna har vi mycket svårare att ta hänsyn till än de saker som är framför oss. 1000 äpplen är många äpplen, 5 äpplen är 5 äpplen. Vi är helt enkelt inte särskilt duktiga på att räkna saker som borde räknas tillsammans.

Scenariot med de krigande parterna ovan är ett exempel på detta räknefel. Misär som vi bevittnar är mer verklig än misär som vi inte exponerats för även om borde ingå i våra beräkningar. Vi kan koppla bort och räkna av det som är svårt att överskåda när vi utvärderar valet av handlingar som gör situationen rättvisa. Konsekvensen är att man blir en del av problemet genom att stödja en sida som mycket väl kan vara boven i dramat. Anledningen är så enkel som att man tar del av den partens skeva skildring av situationen, och är frånvarande från den omvända skildringen. De onda får aldrig komma till tals och domen mot de fälls av att ta deras handlingar ur potentiellt alternativa kontexter.

Tänk inte för dig själv. Det är riskfyllt och kan starta krig.

Räknefelet kan exemplifieras genom att fråga en person på ena sidan om konflikten, “kan du räkna upp antalet gånger som de har varit hemska mot er och antalet gånger som ni har varit hemska mot de?”. Därefter frågar man en person från motsatt sida och jämför deras svar. Båda svar är skeva men åt varsitt håll. Du exponeras i ditt vardagsliv för konsekvenserna av motpartens ageranden, men inte i samma utsträckning för konsekvensen av dina handlingar i deras värld. Det finns en abstraktionsvidd där verkliga händelser som du inte har bevittnat blir maskerade. Den du krigar mot är mer eller mindre alltid förövaren. Det gäller för båda stridande parter.

Hittills har jag egentligen pratat om två jämlikar som för krig mot varandra. Jag tror att principen om att vi räknar fel gäller. Men jag vill utveckla med att säga att det sällan är så enkelt. Vissa krig är medvetna övergrepp där en sida aktivt agiterar och försöker att erövra en annan sida för att gynna sina intressen. Andra krig är blandformer där en part är mer skyldig än den andra. Självklart sker kriget utdraget över tid så att man regelbundet behöver revidera balansräkningen.

Men hur vet man om det är en delad konflikt eller ett övergrepp? Det är en ytterst relevant fråga då i princip alla finner det acceptabelt att försvara sig mot förövare. Det enkla svaret är att när väl krig är aktuellt så gör båda sidor sig själva till offret för att försvara oundvikligheten av deras tilltag. De stridande parterna försöker att sprida sin egen berättelse om situationen. Men det är inte bara framställningarna av kriget som skiljer sig åt. Föreställningarna skiljer sig likaså. Båda parter tror verkligen på sina egna berättelser.

Diktatorns sinnesfrid

Det finns människor som sitter långt ifrån konfliktdrabbade länder och tar del av händelserna bakom sina dataskärmar. De sitter långt nog att de kan välja hur mycket de vill se eller höra de olika parternas versioner av samma händelser. Samtidigt kan de ha ett ogillande mot en part och därmed se det hela som att den parten behöver hanteras. Attityden kan ha kommit ur så lösa grunder som att man har haft att göra med några taskiga individer från den gruppen som man pekar ut som ohederlig.

Man lägger i sin hjärna antalet tankar som handlar om ogillandet av folkgruppen i en vågskål. I den andra vågskålen lägger man sina tankar om ogillandet av tilltagen som man anser behövas. Problemet är bara att ogillandet av folkgruppen är oproportionerligt stort. Det är en generalisering riktad mot hela befolkningen så att allihop straffas av ens ogillande av ett antal individer. Mängden straff som man utdelar med sitt moraliska vägval tar inte hänsyn till att miljoner drabbas av ett straff som inte angår mer än ett enstaka människor. Miljoner äpplen är bara några äpplen fler än fem äpplen. Istället är folkgrupper abstrakta men individer som har man råkat ut för verkliga. Därav matematiken. Tilltag som innebär övergrepp är å andra sidan oproportionerligt små i vågskålen genom att man kan undvika att exponera sig själv för bevismaterialet. När man väger saker på det här sättet så kan det verka rimligt att stödja horribla handlingar. Man hade inte gjort det om man inte måste. Men det man har gjort är att fuska med beräkningarna.

Det är viktigt att förstå att “räknefelet” inte bara angår politiska händelser. Det kan samla momentum och växa i skala så att det blir omfattande och en angelägenhet för många. Men det är ett lika vanligt förekommande inslag i vardagliga situationer. En sak som hände medan jag skrev den här texten utgör en utmärkt fallbeskrivning. Jag hade i nästan två veckor arbetat kontinuerligt utan mycket raster för att inte tappa fokus. En dag knackade min lillebror på dörren och ville gå ut och leka. Min första tanke var att jag inte hade tid att leka eftersom jag inte hade gjort det de senaste två veckorna. Jag var ännu upptagen och hade orealistiskt hoppats på att ingen skulle märka eller fråga tills att jag blev klar. Men sedan tänkte jag efter. Det jag egentligen jämförde var 30 minuter som skulle betyda väldigt mycket för honom mot ytterligare 30 minuter av det jag hade gjort i två veckor. Jag hade dessutom en hel del arbete kvar. Jag gick ännu mera bortom min första reaktion och påminde mig om att jag ändå skulle ha tagit en rast direkt jag började att bli seg i huvudet. Men jag hade kommit ifrån min första tanke om inte jag hade vägt emot den med en tanke om att det är bra att spendera tid med sin småsyskon. Jag behövde bara ge mig själv en anledning för att jag kunna räkna på ett nytt sätt.

Att ge sig själv anledningar

Det är alltså en fråga om att ge sig själv anledningar. Fundera gärna på följande rollspel:

  • I början av experimentet får ni veta att en tärning kommer att kastas så att ni slumpmässigt får en blandning av egenskaper exempelvis ålder, kön, etnicitet, intelligens, kunskap, fysisk förmåga, religion, egendom etc. Ni får inte beskrivet vad ni har fått. Ni får däremot veta att det går att få olika fördelaktiga blandningar. Du kan ha dragit den “bästa lotten” men lika sannolikt är att du har “sämst lott”.
  • Innan ni träffas och utan att känna till era egenskaper så ska alla tänka ut en drömvärld. När ni träffas så ska ni komma överens hur den värld som ni ska leva i tillsammans ska se ut. Överenskommelsen är bindande för alla.
  • Eftersom ingen vet om den är bäst eller sämst så kommer alla att spela säkert för sin egen skull. Konsekvensen är att samhället blir mer lämpat för den svagaste än för den starkaste eftersom ingen vill vara med om ett samhälle som kan skada en. Den svaga slipper lida och den starka har det bra i alla fall.
  • Det här är relevant eftersom vi i det “verkliga livet” just föds in i en samhällsposition som vi inte får välja på förhand. Däremot är det inte korrekt då den världen som vi föds in i är verklig och i sig bindande. Vi kommer inte runt att ställas emot varandra och ha olika idéer om vilken drömvärld som är mest eftersträvansvärd. Många av oss är inte intresserade av varandras drömvärldar och vi är olika utsträckning beredda att manifestera vårat bristande intresse. Men trots detta så kan en tanke-lek som denna hjälpa oss att förstå att drömvärldar kan variera till utseende och innehåll då de bara behöver matcha drömmarna som de ska inrymma. Det ger oss en anledning att fundera kring drömvärldens storlek eller olika drömmars valör.

Oavsett problemens storleksordning så kan vi komma åt en del av räknefelen genom att låta motparten få komma till tals. I situationen med parter i konflikt kan du till att börja med försäkra dig om att de flesta människor försöker att agera gott. De har också samveten. Men du har ju fortfarande sett de agera dumt. Nu har du två tankar som säger olika saker. Utifrån tanken om att de flesta vill gott så kan du nu försöka att komma på en tänkbar ursäkt eller undantag som kan förklara deras beteende. Då har du slagit två flugor med en smäll i och med att det eventuella svaret även förklarar att du såg ett dåligt beteende. Utforska nu den tanken och fundera på dess konsekvenser. Nu kan du antingen förlåta, agera genomtänkt, eller bli nyfiken. Det kanske slutar med att du läser en massa och skriva av dig dina tankar med en inspiration i att den första ursäkten inte höll men var upplysande nog att motivera dig att leta vidare.

Vill du ta det hela steget längre så försök att föreställa dig vad andra ser av dig. När du står stora beslut med sannolikt fler konsekvenser än du spontant anar eller när du står inför beslut i frågor därandra parter tydligt ångas – så låt de berörda parterna få komma till tals. Låt en kritiker få berätta varför den tycker att du har fel. Försvara dig. Låt den sedan försöka punktera dina argument. På detta sätt skalar du bort det oväsentliga och kommer åt det mest kärnfulla i det som du från början la ett värde i att försvara. Nu frågor du dig själv vad som är rätt sätt att försvara det som kvarstår. Med tillräckligt många samtal bakom dig så bär du till slut dina kritikers röster inom dig och använder de som rådgivare. Du blir i och med det bättre på att ta hänsyn till andra även när de inte är i rummet – men du blir desto bättre om de får vara i rummet oftare. Ingen säger att du inte får ha starka åsikter. Men försök att hitta undantag för dina reglar. Och om du kan så gör inte för många av dina personliga beteenden till en regel. Du är inte den sista människan att vilja leva som den vill eller dö som den kan.