Världen är varken galen eller hemsk. Den är ungefär som förväntat. (färdig)

Jag förstår mig inte på den här idén om att världen skulle vara galen. Det är en otillräcklig förklaringsmodell för allt som är konstigt. Jag menar istället att världen är fullt förståelig och att det är mer intressant att diskutera varför det finns vissa företeelser som är beklagansvärda.

Låt oss försöka att reda ut det här. Du har en påse med kulor. Håva nu upp 15 personer ur den. Fråga var och en av de varför de anser att världen är hemsk. Frågar du tillräckligt noggrannt så kommer du att märka att det enda som de är enade om är att världen just är hemsk. Men angående varför den är hemsk så har de olika och sinsemellan motstridiga svar:

  1. Världen är hemsk för att det finns invandrare.
  2. Världen är hemsk för att det finns rasister.
  3. Världen är hemsk för att det finns nationalister.
  4. Världen är hemsk för att det finns homosexuella.
  5. Världen är hemsk för att det finns homofobi.
  6. Världen är hemsk för att det finns religiösa.
  7. Världen är hemsk för att det finns ateister.
  8. Världen är hemsk för att det finns kommunister.
  9. Världen är hemsk för att det finns kapitalister.
  10. Världen är hemsk för att det finns banker.
  11. Världen är hemsk för att det finns brottslingar.
  12. Världen är hemsk för att det finns regeringar.
  13. Världen är hemsk för att det finns fattigdom.
  14. Världen är hemsk för att det finns feminister.
  15. Världen är hemsk för att det finns manschauvinister.

tug-of-war

Och så vidare. Varje enskild person som beskriver vad som är bra och dåligt med världen kan nu få välja ett antal punkter som den anser ger en bra beskrivning av varför världen är som den är. Därefter utvärderar den hur långt det är mellan verkligheten och dess önskevärld.

Men ingen nöjer sig med att utvärdera hur världen är. Vi eftersträvar att korrigera den verkliga världen efter våra drömvärldar. Låt oss demonstrera det genom att sätta ihop en person genom att välja för den några slumpmässiga åsikter från punktlistan ovan. Personen som vi kan kalla X kan få nummer 1, 4, 6, 8, 11, 13, 14. Eftersom X delar sin värld med personer som har andra preferenser från punkterna ovan så kommer viljorna att gå isär.

Problemet är då att attityderna 1 och 2 har ytterst svårt att samleva(rasisten har inga invandrare i sin drömvärld). Samma sak gäller 1-3, 2-4, 4-5, 6-7, 6-8, 8-9 och så vidare. De omaka parens drömvärldar går ut på att de slipper ha den andra närvarande. Har man attityder som är tillräckligt nära person X så tycker man att person X är en vettig och underbar person. Därför så anser man samtidigt att den som motarbetar X är en hemsk person. Är man den där personen som är emot X så gäller det motsatta – man gör världen en tjänst av att motarbeta X. Det är som att det är en dragkamp mellan olika viljor.

Om man tar ett medelvärde på alla motstridiga viljor i exemplet ovan så blir i princip alla inblandade missnöjda med resultatet(i olika omfattning). Väldigt många försöker därför att rycka åt sig av den framtida utvecklingen. När alla rycker samtidigt så rycks det åt alla möjliga håll. Då får man ta i mer om det ska gå åt ens egna håll. Ju hårdare vi rycker desto lättare är det att lägga etiska/moraliska spärrar åt sidan då det känns som att framsteg är inom räckhåll och att vi därför inte har råd att hålla igen. Vi kan även lägga etik/moral åt sidan av att se vår opponent bete sig aggressivt. Men verkligheten är att opponentens “aggression” bara är att den tar i just för att den ser sin halvbra värld glida mot något som den upplever som ett ännu sämre håll – vårat håll. Den agerar ut sin bild av rättvisa och vi agerar ut vår. Den som hindrar rättvisan, den får smaka på lagen.

Verklighetens dragkamp sker genom att varje part ställer upp allt som ger den makt bakom sig när den drar. Det är denna rivalitet mellan verkligt eller tillsynes ömsesidigt uteslutande viljor som vi får läsa om i nyheterna. Problemet är att ju mer aggressivt det rycks åt olika håll desto längre känns avståndet till drömvärlden för samtliga parter. Det som å andra sidan ger anledning till hopp är att parterna gör annat än att bara dra för jämnan. Vid sidan om dragkampen sköter de om sina behov och tar hand om sig så gott de kan med de tillgängliga medlen. Ju bättre de lyckas med denna parallella process desto mer är de benägna att lyssna till varandra medan de rycker åt sig.