När är vi jämlika egentligen? (färdig)

Lika som nycklar

Det är ett väldigt fåtal människor som inte skulle skriva under att män och kvinnor är lika mycket värda. Men för många slutar enigheten alldeles där. Vad som ses som jämlikt kan skilja sig kraftigt beroende på vem du frågar. Det finns utöver den historiska kontexten två stora frågor vars svar gör att resonemangen går skilda vägar. Det ena handlar om vad makt är och på vilka sätt det kan snittas så att det uppstår tillfredsställande portioner till de berörda? Den andra frågan handlar om vad kön är. Den här texten snuddar egentligen bara vid båda frågor i syfte att göra det hela lite krångligare.

Är kvinnor och män jämlika?

Problemet med diskussionen är ett jämlikhet har en positiv klang vilket främjar att det görs hävd på ordet oavsett vilken egen innebörd man lägger i det. Det är därför bättre att börja med de olika synsätten.

Det ena synsättet går ut på att mycket av det som vi ser som skillnader mellan kvinnligt och manligt egentligen är kultur. Med andra ord är kön till stora delar en social konstruktion. Det finns lite variationer på den idén med bland annat en version där det finns ett biologisk kön, ett kulturellt kön och ett självupplevt kön. De som inte håller med säger att mycket av det vi ser som skillnader kan förklaras med biologi. Den här senare gruppen är närmare en tanke på att saker och ting har en “sann natur” och att det finns en “biologisk determinism” som skiljer könen åt.

Till att börja med är det viktigt att klargöra att skillnaden i biologi mellan män och kvinnor är entydig. Det beror på att könen anläggs under fosterstadiet under inverkan av könshormon. De mest tydliga skillnaderna angår fysiska attribut. Egentligen handlar det främst om att testosteron nivåerna ger könsdifferentiering åt olika håll. Men den skillnaden är ändå väsentlig då testosteron “programmerar kroppen och hjärnan”. Hur kroppen påverkas av testosteron är rätt uppenbart. Hjärnan å andra sidan är gömd bakom kraniets ben vilket gör den abstrakt  och alltför hal för att omfamnas med ens inlevelseförmåga.

När vi pratar om fysiska egenskaper som muskelmassa, längd, vikt etc så går det att se stora skillnader mellan kvinnor och män. Pratar vi däremot om psykosociala attribut så är det av flera anledningar betydligt mycket svårare. Förklaringen är att dessa attribut är enormt komplexa och därmed svåra att studera. Det är egentligen omfattningen av denna punkt som det kämpas om när social konstruktion ställs mot biologi.

Det främsta problemet med psykosociala attribut är att de är svåra att definiera och därmed svåra att studera. Det viktigaste felet är kanske att vi letar efter egenskaper utifrån hur de ser ut i kulturen och inte utifrån hur de fungerar i hjärnan. Det finns något inom kulturen som heter mod och som identifieras av omgivningen beroende på ifall de imponeras. Men dess motsvarighet i biologin sker inom individen och är en lägre skräckreaktion, mindre känslighet för skadliga utfall, högre känslighet för belöning, och en ökad vakenhet mm. Med andra ord är händelser på kognitiv nivå och företeelser på perceptiv nivå är inte lika fullt jämförbara som vi kan tro. Den biologiska definitionen av mod är mer av en omställning än en stående egenskap. Den motsvaras av en aktivitet i hjärnan med samtidiga variationer i nivåerna av kortisol och testosteron. Det går alltså att tänka sig att skillnader mellan kön ibland kan handla om att komma åt olika djup, frekvens och duration av samma kulturella beteende så att det inte endast är frågan om vara eller inte vara. 

längd

Svårigheter att studera en sak betyder inte är studier är omöjliga. Det mesta utöver fortplantningsorganen överlappar betydligt mellan män och kvinnor. Det finns alltså nog inga attribut som kvinnor är ensamma om att ha. Även motsatsen är sann. Istället kan man prata om en annorlunda spridning av attribut på gruppnivå. Till exempel så är många killar och många tjejer lika långa. Men jämförs grupperna så är killarna längre som grupp.

Det finns en miljöaspekt där befolkningens längd skiljer sig mellan olika länder men oavsett vart man jämför så är killarna längre som grupp. Ju mer olika grupperna är vid jämförelsen desto större sannolikheten att en slumpmässigt vald kille och en slumpmässigt vald tjej är olika långa. På samma sätt kan en mängd egenskaper jämföras. Skillnadens storlek motsvarar sannolikheten att det kan finnas en tydlig könsskillnad. I annat fall är det extremvärden som skiljer grupperna åt.

Att enskilda killar och enskilda tjejer har mycket gemensamt beror på att spridningen av egenskaper varierar mellan olika personer. Endast ett fåtal killar är över två meter långa och samtidigt snabba löpare även om killar som grupp är längre samt snabbare löpare. Alla vi har ett fåtal egenskaper som är väldigt ovanliga, men det mesta som vi har överlappar med alla andra. Men för en genomsnittlig kille kommer egenskaperna att systematiskt ligga närmare killarnas värden och för en genomsnittlig tjej så gäller det omvända. Komplexiteten och svårigheterna med att definiera psykosociala attribut ger samhället ett stort tolkningsutrymme. Samhället kan sedan tycka till om hur mycket och på vilket sätt som det vill betona eller bedöva verkliga eller föreställda skillnader. Den andra delen handlar just om vad samhället gör av likheter eller olikheter mellan kön.

Olika på nya sätt

Även om könen skulle vara olika så kompromissar det inte vår strävan efter jämlikhet. Det sätter bara press på befintliga teorier om könens jämlikhet och föreslår en renovering. Vi behöver nämligen försona vetenskap med ideologi om båda ska kunna användas för att rättfärdiga våra ideal. Märkvärdiga olikheter skulle rekommendera en ideologisk omorganisation genom självrannsakan. De skulle helt enkelt föreslå att det sorteras om tankar för att att pussla fram en ännu starkare idé om varför jämlikhet bör eftersträvas. Den enda risken med att omvärdera är att idealet/målbilden av den frigjorda kvinnan kan komma att förvärva fler nyanser och ges nya riktningar. Med andra ord så finns det en risk att vi filosofiskt banar väg för en framtidens kvinna som går emot mot de nu rådande uppfattningarna om vad som är frigjort.

Även om kontemporär feminism ifrågasätter biologins roll så tror jag faktiskt att det går att rekonstruera den kontemporära feminismens huvuddrag även om mer biologi tilläts att ta plats i det befintliga underlaget. Visserligen anser jag att biologisk determinism är en kraftig överdrift av hur mycket biologi spelar roll, däremot så behöver det inte vara särskilt avskräckande. Det finns inget som säger att till och med absoluta skiljelinjer mellan könen skulle vara ett hinder mot jämlikhet. Dessa skiljelinjer skulle vara ett hinder om könen vore olika bra men inte per automatik av att könen skulle vara olika. Istället är det frågan om vad samhället gör av olikheter. Vi behöver fråga oss; utifrån vilka mätvärden och i förhållande till vilka samhällsfenomen skulle det ena könet bättre? Varifrån kommer egentligen uppfattningen om att könen är olika bra? Jag tror att svaret har att göra med hur människor har resonerat kring de sociala relationer som förbinder individer inom ramen av ett samhälle.

I alla tider har statsmän och filosofer frågat sig själva om varför människor skulle vara intresserade av att leva tillsammans. Det finns konsensus kring att livet i sociala grupper skapar ett mervärde för de inblandade. Föreställ er en person som är duktig på att organisera men inte särskilt kreativ. Den kan försöka att göra allt själv men ännu bättre vore att den samarbetade med en kreativ person för att uppnå mer. Det värde som sedan fås av enskilda individer kan organiseras som en byteshandel som får snurr på olika människors begåvning och låter andra ta del av det. Samhället är på så vis en förening ämnad att skapa nytta åt sina medlemmar. Vad som ses som nyttigt finns huvudsakligen inom gruppen även om gruppens preferenser kan ändras med tiden.

Sett till nyttan som samhället tillförs av sina individer så krävs det inte mycket för att återskapa den feministiska ambitionen om att ge kvinnan mer makt – även om biologi skulle få ta mer plats i diskursen. Egentligen är det inte mer komplext än att fråga sig själv vad som ger valuta för pengarna. I tidigare samhällen så var det muskelkraft. Låt oss kalla samhällen där muskelkraft har ett stort egenvärde för “anatomiska samhällen”. Den typen av samhällen gynnar männens dominans rent objektivt. Kastar du ett spjut ett längre avstånd så ger du ett anatomiskt samhälle mer valuta för pengarna. I den typen av samhälle är kvinnans uppgifter likväl av anatomisk karaktär. Barnaskötsel, omsorg och reproduktion är inte särskilt versatila i det värde som de kan tillföras – det finns inte uttrymme för variation av prestanda. Kvinnor i det samhället kan bli till en homogen grupp vars beståndsdelar tillsynes är rätt uniforma. Deras roll och det värde som de kan tillföra är kategoriskt begränsad till de civila funktionerna som lämpar deras anatomiska potential. Historiskt har muskelkraft dominerat över samhällets produktiva kapacitet. Det finns avvikelser från det som skrivs ovan. Vissa stamfolk hade omvända könsrelationer. Men i samhällen som har eftersträvat tillväxt så har territoriell expansion främjat våldsutövning. Allteftersom samhällen mognar så nås en kritisk gräns där det skulle ta alltfler generationer att återuppbygga ett samhälles civila funktioner om de skulle skadas. Med andra ord så förvärvar samhället en inre ekonomisk komplexitet som den blir mån om att försvara. Den övergången stärker samhällets civila institutioner då samhället får ett starkare behov av att inifrån försvara sin existens. Samhällsdebatten har då skett vid sidan om allt detta och hittat infästningsytor på denna banbrytande samhällsutveckling.

Ett exempel på hur samhällens syn på anatomi har förändrats är slavhandeln. Det var först när maskinen överträffade slavens arbetskraft som slaven blev överflödig. Tills dess så hade man väldigt många skäl att bevara slaven som samhällsfenomen. Slaven befriades inte i första hand som en konsekvens av en politisk medvetenhet även om det självklart spelade roll. Omvänt var det snarast så att den politiska befrielsen vann mark av maskinens intåg som ersättare till slavens funktion. Ögonblickligen blev slaven en paradoxal existensform som bara vara väntade på att få disintegrera. Slaven upphörde när den obestridda kritiken blev tillräckligt forcerande. Men den kritiken var dessförinnan låst bakom en väsentligen tät damm av mångfasetterade intressen. Med det sagt ska samhällskritik som drivkraft för förändring inte underskattas. Kanske var åsynen av slaveri en tillräckligt påfrestning för att människor skulle få anledning att vara innovativa i tal och handling.

Det jag egenligen säger är att det som ger valuta för pengarna i dagens ekonomi är något annat än muskler. Vi är bortom den anatomiska tiden, in i den kognitiva. Vi har idag nästintill frikopplat lönsamhet från anatomiska insatser. Människans muskler är inte gjorda för att bygga metropolis. Det är nu som hjärnan blir hjälten i civilisationens tidlinje. Det går nämligen att återberätta grottmänniskans resa mot byråkrati i termer av en övergång från muskelkraft till kreativitet som samhällets häftmassa. Den biologiska skillnaden könen emellan vad gäller kognitiv fruktbarhet är obefintlig. Det mest distinktiva som vi kan säga är att mångfald ger ytterligare kognitiva ingredienser att smaksätta våra kreativa strävanden med. More is better.

Mannens nisch i arbetsplatsen har utmanövrerats av maskinen och krig som ännu är en anatomisk ceremoni har ersatts av alltmer defensiva funktioner. Det som feminismen egentligen uppmärksammar är en form av nostalgi som utforskar sina egna motiv. Den är medveten om avsaknaden av en övergång till ett samhälle som är rätt i tiden. Det den har är ett samhälle som inte har kan kunnat kasta av sig den anatomiska tidens världsskildringar även om det redan ser bortom de. Kulturtraditionen lever kvar som ett arv som distraherar våra nya ambitioner. Jag håller med om att social konstruktion finns och har överlevt sina fäder för att ännu spökar våra sociala relationer. 

Hur makt var distribuerat i den dåtida världen är en konsekvens av en social koreografi inspirerad av anatomiska investeringar. Vi är förbi den världen. Men mycket av dess människosyn finns inrotad kvar i av de kunskapskanaler utifrån vilka vi idag skapar oss uppfattningar om kön. Därmed väntar nya böcker på att få skrivas. Även om jämlikhet i sig vore oundvikligt i civilisationens tidevarv så betyder det inte att kontemporär feminism inte förtjänar kritik. Kritiken handlar om att i avsaknad av filosofisk koherens så har den kontemporära feminismen levt på en egen social konstruktion. Man har kunnat säga vad som helst utan att behöva försvara det annat än med att få det att låta som något som en feminist skulle kunna tänkas säga. Med andra ord så är ingen säker vad feminism egentligen är för något utan alla lever ut sin känsla av vad det kan vara och sen får vi se vart vi hamnar. Kritiken handlar alltså om att det i debatten sägs många fler saker än de som den teoretiska grunden har fog för att få sagt. När mer saker sägs än de som är väsentliga så skapas ganska många incidenter av överflödiga konfrontationer. Framförallt så skapas mainstream rörelser som kan vara förtryckande för åsiktsminoriteter. Vad säger att det skulle finns en enda idealbild? Det kommer oundvikligen att finnas olika preferenser sett till vad olika samhällen värderar även om de sneglar över sina gränser för att inspireras. 

Deja vu

Det finns något av en historisk deja vu i kvinnokampen. Vi vet på ett ungefär hur den berättelsen fortsätter under den närmsta tiden. Vi vet att stora delar av världens befolkning har behov som inte hörsammas på ett adekvat sätt. De lever med värderingar och krav som är riktade till den anatomiska kvinnan. Henne har den kognitiva kvinnan sedan länge tagit avstånd ifrån och är nu ifrågasättande diskrepansen av att inte ha fått komma vidare. Mest undras det kring varför den nya kvinnan förväntats att bära den anatomiska kvinnans lik som bihang i sitt vardagsliv.

Jag kan mycket väl ha fel i allt ovan. Men i min värld är det här en bra förklaringsmodell till varför världen en gång har velat skapa och bevara den kultur som har gjort mannen dominant. Jag förnekar inte biologiska skillnader, jag säger bara att de inte påverkar marschen mot jämlikhet förutsatt att det inte är en enda norm som gäller. Vi behöver inte riva isär kvinnan och mannen som konstellationer för att få de frigjorda. Vi behöver bara vara öppensinnade. Män och kvinnor är förhållandevis olika på gruppnivå. Men de förblir jämlika på grund av att deras roller i ett civiliserat samhälle är i lika andel oersättliga.

Låt diskussionen handla om individer istället. En enskild mans egenskaper jämfört med samtliga egenskaper tillgängliga för kvinnor som grupp är en jämförelse som inte är fruktbar på grund av hur mycket det överlappar. Motsatsen gäller. För den enskilda personen finns så att säga möjligheter till det som tillsynes hade betraktats som gränsöverskridande. Manligt och kvinnligt finns, men de flesta individer befinner sig någonstans emellan de två ändarna med lite fler män åt manligt hållet och vice versa. I vardagliga relationer kan människor lokalisera sig själva. Varje hushåll kan vara sin egna sociala matris. 

Slutligen behöver man fråga sig om det verkligen är oundvikligt att kvinnans ställning i samhället ändras? Svaret är ja. Förklaringen är rätt simpel. Ett samhälle som inte tillåter sina individer att blomma ut till sin fulla potential skadar sina egna ambitioner. Om “att blomma ut” handlar om personlig utveckling och egenmakt så gör man sig själv en missgärning genom att upprätthålla onödiga begränsningar. När könet är en belastning utifrån hur verkligheten ter sig så kommer de drabbade att tänka ikapp vardagen och syna felberäkningen. Kvinnans önskemål om självförverkligande står i kontrast till hennes avsaknad av möjligheter och det skapar ett rättmätigt missnöje. Detta missnöje är ett undertryck vars sociala och politiska följdföreteelser får maktordningen att implodera till något desto mer hållbart.