Knacka snällt annars öppnar jag inte (färdig)

Halvbra duger

Det är en svår värld och vi måste få våra liv att gå runt. Den som hittar ett bra sätt att få vardagen att fungera är snabb i att hålla om det. Alla är i samma sits. Vi är omgivna av en oändlig volym information som vi har svårt att sortera. Av det har vi att var och en lappa ihop något som duger även om kvaliteten i produkterna må variera. En halvdan idé är bättre än ingen idé alls. Något som fungerar 7 gånger av 10 kan vara vettigare att bevara än något som sägs fungera 8 gånger av 10 men kräver att vi börjar om. Om vi petar för mycket så dör vi av ovisshet och de flesta vill hellre leva.

När vi vet på ungefär vart vi står så skapar vi väldigt starka identiteter genom att investera all vår energi åt att med våra idéer klistra samman vårt väsen. Vår psykiska stabilitet blir beroende av att världen förblir sammanhängande(även vice versa). När man har ett stabilt liv i nuet så finns egentligen inga särskilt starka anledningar att aktivt leta efter alternativa sätt att vara. Om man ständigt sökte efter tecken på att livet kunde vara bättre så skulle man behöva behandling. Det skulle motsvara en depression eller ett ångesttillstånd. Det är inte normalt att ständigt vara orolig och obekväm med vardagen. Problemet är bara att vi ibland stannar upp och nöjer oss alltför tidigt.

Det vi letade efter var från början en känsla av ro. När vi hittade den så blev den värd att försvara. Vi byggde därför en borg av tankar kring vår sköra sinnesfrid och satte upp larmsystem överallt för att detektera intrångsförsök. När någon knackar på dörren för att höra hur det är med logiken så vägrar vi att öppna dörren trots att vi är där inne. Vi släpper bara in de som kommer dit utan att ha verkat elaka. Vi är inte beredda att låta någon köra vår världsbild genom ett rivjärn för att måhända bli klokare många tårar senare.

Men vi kommer inte undan ens de felaktiga bland varandras idéer. Vi behöver göra något åt att de förekommer. Vi kan välja att bortse ifrån det som nafsar på vår 7-av-10 världsbild eller ackumulera information som värjer oss mot det hostila. Vi letar främst i de informationszoner där vi är bekväma. Men det här är inte allt.

Vi är beredda att göra desto mycket mer när något inte stämmer med hur vi hade tänkt. Den inre konflikten i oss gör oss rastlösa på ett sätt som absorberar och förvrider idéer och intryck från omgivningen för att tvinna de efter vad vi tycks behöva. Vi rekryterar från de spunna tankarna det som kan ge oss ro genom att reda ut motsättningarna som vi hade anat. Det här är på gott och ont en kreativ process. Det utökar allt som allt den kollektiva kunskapen men kan ibland drabba den enskilda individen genom att den kan fördjupa sig i sidospår som i slutändan kanske mest blev en varning för andra.

Ju längre en person har stått kvar i en bekväm plats desto fler är de rötter som växer ur den för att förankra den dit. De flesta överväger inte förändringar förrän saker i deras liv börjar att avvika från deras förväntningar. Det krävs en dålig(om än tillfälligt) passform mellan ens föreställningar och deras möjlighet att ge en ett värdigt liv för att förändring ska vara intressant. Att miljöombyten och oväntade händelser i livet gör oss elastiska skulle jag tro handlar om att behovet av förändring blir så pass påtagligt. Livliga känslor är en anledning att leta efter mer av det som kan mätta den känslan. De livliga känslorna hjälper oss att söka.

Att jobba med människor

Just för att vi har investerat så mycket i våra identiteter så är det inte särskilt effektivt att konfrontera människor. Visst kan människors val leda till att de försummar en framtid som de inte har räknat med. Men många tar sig inte tiden att begrunda. På samma sätt så är världen och människorna alltför komplexa för att små sociala kommentarer ska rucka på en världsbild.

När du lovar en person guld och gröna ängar och de har det rätt bra innan löftet ens har gått i uppfyllelse så motsvarar det att erbjuda en mätt person god mat. Den blir inte mer än måttligt intresserad av att äta. Den enda som vill lyssna på dig är den som frivilligt kan tänka sig att ge dig sin uppmärksamhet. Hur du går tillväga är ditt problem att lösa. Möjligen kan något ytterst genomslagskraftigt bli bestående trots tvång. Men låt oss undvika att pröva den hypotesen om vi ändå tycker oss bäst veta.

Om du försöker att överföra allt som du vet till en person som inte värdesätter den kunskapen så kommer det mesta att studsa rakt av. Den som inte kan förutsäga värdet av det som du kan tänkas tillföra den, kommer i bästa fall bara att spela med för din skull. Men den gör det i förtroende och förbrukar sitt tålamod medan den gör det. Möt istället människor där de är i sitt liv. Engagera de med det som de hade önskat eller värderat och i annat fall det som kan tänkas beröra. Försök att inte trycka i de dina värderingar. Det sker av sig självt om du tillåts att komma tillräckligt nära. Ibland måste det få ta sin tid och ibland är det bättre att låta någon annan prata. Ingen lämnar borgen frivilligt förrän den är redo.