Us nomads(poem):

Det var under en ledarskapskurs runt lägerelden som den här dikten slutade att vara min egendom. Alla deltagare skulle ta med ett föremål som beskrev de och berätta om det för de andra. Vi skulle dela med oss i enlighet med kursen mantra om att öppenhet skapar öppenhet; “You get what you give”. Att det för min del blev en dikt var nog mer min bristande fantasi än något annat. Resten av gänget var betydligt mycket mer påhittiga.

Egentligen så var det så att dikten skrevs för uppgiftens skull. Jag vet nog annars ungefär hur jag är som person men tanken hade aldrig slagit mig om att jag kunde skriva ner det för att kunna se det framför mig. Ibland hör man inte riktigt sig själv tänka just för att det blir lite röda lyktan stopp med de egna tankarna. Så länge du tittar bort så röjer de loss men direkt du ska håva in de så beter de sig som en formlös massa. Det krävdes i princip just att någon klämde det ur mig. Ledarskapskurser är överhuvudtaget så pass trevligt att alla bör ta del av de.

Dikten nedan handlar hur som helst om hur jag fungerar i sociala sammanhang. Bakgrunden är rätt komplex men kan sammanfattas uppväxt, livserfarenheter och egna reflektioner däremellan. Det säger egentligen inte så värst mycket. Vi kan nöja oss med att min uppväxt gjorde mig flexibel nog att tåla rätt mycket belastning utan att gå av i två bitar. Det var tur det. Men som med alla elastiska ting så förloras spänst av slitaget. Det som inte dödar dig stärker dig, men du förblir inte samma person.

Många gånger känns förluster särskilt tunga just för att vi håller fast vid saker av vana och glömmer bort att välja våra fajter. När förlusten väl är ett faktum kommer det ofta en fördröjd insikt om att det kanske inte var så farligt ändå. Det sägs att vi inser värdet av saker först när vi har förlorat de. I så fall vill jag säga att det gäller i dubbelbemärkelse så att förutom det vi underskattar, så blir vi sansade även för saker som vi har överskattat.

Ta bara en sådan sak som antalet gånger jag har blivit opererad. När du är för svag för att vara stolt och helt överlåter dig själv och ditt öde i omgivningens frivilliga händer så är det svårt att vara kaxig när du väl är på benen igen. Högfärdigheten blir lite fånig utåt, och kan inte annat än kännas som ett skådespel. Dig själv emellan blir det mest lite awkward om du skulle komma på dig själv vara arrogant på riktigt.

När man behöver släppa saker och med de en del av sitt fotfäste så underlättar det att ha en livsfilosofi som tar emot en när man faller fritt. Som muslim så tänker en sig att människans tillvaro är att jämföra med en resenär som lägger sig under ett träd för att i skuggan vila en kort stund och därefter ställa sig upp och resa vidare. Livets behag är halva sanningen.

Dikten handlar om att jag jämför mig med en flöjt som hänger i ett träd. Trädet finns i en öken vid sidan av en stig för resenärer. Trädet erbjuder de som har tappat bort sig en möjlighet att återhämta sig i väntan på att hitta hem igen. När de närmar sig så hör de flöjten spela med vindens takter och vågar lägga undan sina bekymmer en stund. Flöjten är i sig inte meningsfull. Den låter ungefär som den alltid har gjort. Den betyder bara något när dess melodier kan skapa meningsfulla stunder. Den finns bara i förbigående, det är dess existensform.

Den sköra tråden i dikten anspelar egentligen på att jag är en rätt pragmatisk person. Flöjten hänger inte så pass stadigt att den endast spelar utvalda melodier. Istället så kan den rätta sig efter hur vinddraget påverkas av att en person med sitt etos ställer sig emellan.

Us nomads

I am a flute suspended at a fine threadFlute

At a branch beyond the roots of my ideals

Concealed in an obscured retreat

Except from the strayed sparkles of force

Preserved in an equivocal zephyr

Reanimated from nothingness once again

I chant their impact with innovation

For I have only perceived existence

So long as we both hear

En kul tanke nu 2 år senare… Kanske spelar inget av det ovanstående roll. Kanske handlar det helt enkelt om att jag som barn, på grund av omständigheterna, inte fick ta emot vänner för lek utanför skoltiden. Jag läste alltså i en skola som samlade barn från hela staden men inga av mina vänner bodde i mitt kvarter. Fritid och skola skildes åt och blev två segment av min vardag, oberoende av varandra. Sen flyttade vi runt en hel del. Det tog udden av mina sociala relationer och förhindrade att de mognade fullt ut. Över tid har jag helt enkelt internaliserat denna idé om att sociala relationer mestadels är övergående men kan vara trevliga för stunden. En professionaliserad gemytlighet.

About these ads